Löfteslandet

"I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. 

I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud."

Visst är det en vacker och ljuvlig text. För den nya människan är det en vacker bild, men inte för den gamla människan.

Abraham visade prov på trons lydnad då han begav sig av. Under vandringen prövades tron många gånger. Han bodde i tält, men var på vandring till en stad byggd och skapad av Gud.

Som reskamrat hade han Sara om vilket fortsättningen i Hebreerbrevet vittnar: "Genom tron fick även Sara, som var ofruktsam, kraft att bli mor till en ätt fast hon var överårig. Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast. Därför fick också en enda man, så gott som död, barn så talrika som himlens stjärnor och oräkneliga som sandkornen på havets strand."

Abram hade tagit ett märkligt löfte av Saraj innan de begav sig i väg mot löfteslandet. När det märkliga löftet en andra gång skapat förvirring bekänner Abraham för Abimelek:

"Och hon är verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru. Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt vi kommer säger att jag är din bror.”

Sara höll det märkliga löftet inför både Farao och Abimelek. Men Gud bevarade Abimelek så att han inte bröt sig in i profeten Abrahams äktenskap.

Den skrivna lagen som Gud gav genom Mose var ännu inte skriven på patriarkernas tid. Men Guds vilja framkom redan i paradiset där han sammanvigde Adam och Eva.

Abrams märkliga begäran till sin hustru Saraj framfördes antagligen i Haran därifrån Gud kallade Abram.

Där på andra sidan floden tjänade man andra gudar. Laban bedrog Jakob och plötsligt hade Jakob två hustrur. I Labans hus hade man husgudar som man satte tro till istället för till himmelens Gud som uppenbarade sig för Abraham, Isak och Jakob.

De ogudaktiga städerna Ur, Haran och Sodom samt de övriga städerna på slätten var inga trygga och säkra platser för det folk som Gud kallade.

Men löftet om den stad som Gud berett var redan då som en morgonstjärna i en av synden fördärvad och förvrängd värld. 

Inte är det annorlunda heller idag. Men löftena kan inte svika. De står kvar. Gud skapar en gång nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.

Där har Guds folk sin trygghet. Till den stadens normer får vi tryggt hålla oss här i syndens land.

Jesus gör allting nytt. Han helar och upprättar. Han ger en vilja ny, ren och god. Och han leder både om dagen såväl som natten sitt folk mot löfteslandet.