Anfäktelser

I en predikan igår nämndes ordet anfäktelser. Vi diskuterade med barnen vad det betyder. Synonymer är frestelse och prövning, men också själens strid och nöd.

Men av olika orsaker hamnade jag själv att närmare gå in i det märkliga ordets betydelse:

Varifrån kommer anfäktelser? Gud är den som för oss igenom dem. Luther säger en hel del om vad anfäktelser är:

Anfäktelsen är prövostenen, som lär dig inte bara att veta och förstå, utan även att erfara, hur rätt, hur sant, hur smakfullt, hur sött, hur älskvärt, hur mäktigt och hur tröstrikt Guds ord är, visheten över all vishet.

"Ty så snart Guds ord släpps fritt i dig, kommer djävulen att hemsöka dig och göra dig till en rätt doktor och genom de anfäktelser han sänder lära dig att älska Guds ord"

Ordet anfäktelse beskriver den yttre och inre nöd som en kristen drabbas av i umgänget med Guds ord i bön och eftertanke.

Den som betänker och ber över Guds ord, får nämligen lida, anser reformatorn. Så snart Guds ord börjar upplysa människan börjar djävulen ansätta henne med både inre och yttre anfäktelser.

Mera om Luthers tankar:

Men anfäktelsens välsignelse är stor eftersom den kristne med hjälp av den uppnår en erfarenhetsmässig och verklig kunskap om Gud, som man inte når fram till enbart genom att läsa och spekulera: ”Anfäktelsen…lär dig inte bara att veta och förstå, utan även att erfara…hur tröstrikt Guds ord är.” Anfäktelsen tvingar också människan att ty sig till Bibelns ord och hålla fast vid dess många löften.

Djävulens angrepp på den kristna är alltså kontraproduktivt och stärker den tro som han vill förstöra eftersom den driver den anfäktade att söka hjälp hos Gud i bön och eftertanke. Så medverkar djävulen enligt Luther till att fostra goda doktorer som söker hjälp och kraft hos Gud och i hans ord.

Gud använder nämligen anfäktelsen för att föra oss bort från våra egna förmågor till det som han ger oss i evangeliet och i sakramenten. I vår egen svaghet kan vi då få uppleva kraften i Guds ord. Paradoxalt nog ser vi Guds närvaro och nåd klarast i motgång och problem. ”Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor 12:10)

I anfäktelsen blir korsets teologi relevant –  i motsats till ärans teologi. Gud är nära och med oss inte bara när solen lyser över livsvägen, utan också – och framför allt – när molnen hopar sig och det blir mörkt. Då är han oss allra närmast, liksom han var med sin Son även under dennes korslidande och död.

Anfäktelsen är alltså en del av den kristna människans liv och erfarenhet. Men efter anfäktelse ger Gud tröst.