Vart för jag mina synder?

Vart för jag mina synder?

Efter min betraktelse i morse utgående från Israels lovsång på den andra stranden ledde den här dagen mig till tankar om nåden. Ledd av nåden stod Israels barn på den andra stranden. Nåden hade också en fortsatt funktion under de långa åren i en brännhet öken som väntade. Och av nåd kom en liten sargad skara ända fram till gränsen av Kaanans land och fick ta det i besittning. Även där i det goda landet, det land som flöt av mjölk och honung behövdes samma nåd.

Herren nåd står var morgon ny framtill den dagen då Guds nåd tas bort från jorden. Då byts Guds nåd mot Guds vrede. Men Nåden för och leder Guds folk ända in i Himlen. Guds folk bär nåden ända in i Evigheten och till det som Gud där berett, men på jorden finns då ingen nåd mera. Bibeln vittnar nog att det då kommer att finnas ånger på jorden. Då finns det också en verklig syndakännedom då de människor som förkastat Guds nåd i Kristus Jesus ställs inför en Helig Gud. Men det finns ingen nåd mera.

Nog är det ett hemskt tillstånd då synden bränner och ingen nåd mera ges. Judas, förbannelsens son lämnade den här jorden i ett sådant tillstånd. Bibeln vittnade om att Esau också på något sätt fick uppleva samma sak. Han sökte välsignelsen under tårar. När han sedan ändå ville ärva den välsignelse som han förkastat blev han avvisad.

Jag förundras ofta över hur annorlunda bibelns budskap är jämfört med det urvattnade liberalkristna budskap som blir allt mera dominerande på vår jord. Tillika visar det hur farligt det är att hålla nåden billig. Det är förödande att bortse från Guds helighet. Det är livsfarligt att medvetet leva i olydnad mot Guds ord för det leder till förhärdelse. Ett Guds barn skall inte synda på nåden.

Vart för jag mina synder här i nådens tid? Bär jag på en ånger enligt Guds sinne som för mig till Kristus? Att leva i egenrättfärdighet och att leva öppet i synd leder till samma dom. Syndens slaveri leder till död. En tro i lydnad inför Guds ord leder till rättfärdighet, en delaktighet av Kristi rättfärdighet.

Idag blev det allvarliga tankar på vägen hem. I min dagbok blev det allvarliga tankar. I mina tankar finns en altartavla där fem går in i sin Herres glädje, medan fem missar målet. Alla 10 hade begett sig på en vandring hem till himmelen, men då Brudgummen dröjde somnade de alla och sömnen blev dödlig för var annan himlavägsvandrare. Vad hade hänt då de inte blev funna i Kristus och en saliggörande tro? 

Hade de följt bedrägliga mänskliga filosofier och förskjutit och föraktat Guds ord? Hade de lyssnat till endast mänsklig vishet, utan Guds Ords väckande klara stämma?

”Ditt Ord o Herre kallar oss och leder, bort från den väg som ofärd oss bereder. Jag vet din vilja, hör din varning nå mig. Jag hör din röst, jag vet du kallar på mig. Var Jesus, vägen för den vilsegångna, ge krafter åt den trötte, lös den fångna och kom med liv till livlös, modlös själ och med din sannings ljus till lögnens träl” (utdrag ur psalm 337)