Ajalons dal

Domarboken förlägger Ajalon till Sebulons land. Av Samuelboken förstår vi att filistéerna hade sitt hemland väster om Ajalon på Gazaremsan.

Det är förunderligt att nu i den yttersta tiden ser vi hårda strider bryta ut i det land som Gud gav åt Israels barn fram till evig tid.

Filistéerna härstammade annars ursprungligen från Ham, den av Noas söner vars son Kaanan blev förbannad. Återigen känner vi hur Guds mäktiga hand ännu vilar över olika folkslags öden.

Filistéernas stamfar var Misrajim (Misrajim är det hebreiska namnet för Egypten). Ondskan slår mot sig själv när Gud låter den löpa fritt. Det ser vi ännu bland palestinierna på Gazaremsan. Fulla av hat och hämndbegär gräver de sina egna gravar.

Bibeln vittnar om hur Gud utrotade filistéerna i Gaza. Gud använde sig av Farao då han utrotade filistéerna från jordens yta.

Men om Sebulons land vittnar ordet: "Sebulons och Naftalis land,
havsvägen,
landet på andra sidan Jordan,
hedningarnas Galileen –
det folk som sitter i mörker
ska se ett stort ljus,
och för dem som bor
i dödens land och skugga
ska ett ljus gå upp."

Sebulon var ju en av Israels söner och även av den stammen finns det en i Herren Jesus utvald skara.

Det är trosstyrkande att ibland även studera det som vi ofta tycker är onödiga detaljer. Då förstår vi att det i Bibeln inte finns något som Gud inte ämnat att skall vara där.

Det som Gud låtit bli nerskrivet skall vi inte förakta, förlöjliga, förminska eller stryka ut. Då kan det gå så att vi själva stryker ut vårt namn ur Livets bok.

Visst får vi ofta likt Luther lyfta på hatten och gå vidare, men Guds ord skall vi alltid behandla med vördnad.

Även i Ajalons dal stod månen en gång stilla då Gud stred för Israel.