Jag har en tid tänkt på ett ord av Jesus. I liknelsen om ogräset och vetet berättar Jesus hur Människosonen skall sända ut sina änglar och de skall samla ihop ur hans rike allt som förleder och alla som gör orätt och kasta dem i den brinnande ugnen.
Skördetiden är tidens slut. Vem änglarna är förstår jag inte riktigt, men en dag visar det sig då allt fullbordas. Ändå tror jag att ordet och predikan i kraft av Guds ord har en uppgift. Guds sändebud som håller fram Guds ord. Ordet som sås, men blir förkastat. Ordet som förhärdar då människan inte tror det och förkastar det.
Ordet är skarpt. I kärlek till medmänniskor får vi så ut ordet, allt Guds ord. Ordet binder, det vet vi, men vi får be att ordet ännu löser och väcker. Det finns kraft i Guds ord.
Jesus säger på ett ställe att han sänder ut sina lärjungar som får bland ulvar. Ulvarna hatar fåren. Ulven vill riva och döda fåret. Ulvarna vill skingra fåren för att de skall bli ett lätt byte.
Ändå binds även dessa ulvar. Då de förkastar Guds ord och Jesus fårens herde och genom otron förs de ut ur hans rike. De lämnar där synligen som ogräs, mitt bland vetet.
Är jag ogräs eller vete? Förs jag en gång in i de himmelska ladorna eller blir det elden. Ordet är så skarpt att även den frågan ställs. Även det är Nåd.
I den otäcka debatten på nätet lär en pastor ha sagt. Den där Korsnäsherden är jag räddare för än en laestadianpredikant. Är det Guds ord och människor man är rädd för? Borde man inte frukta honom som har makt att binda till händer och fötter och kasta i den eviga elden.
Gud och hans ord står fast än i skördens tid. Ordet som sänds ut för att ge liv, men inte återvänder fåfängt även om det förkastas. Det är allvarligt att vara människa. Det är sorgligt då Guds ord förkastas. Det är alltid gott att vara Guds barn och tro på honom, framom bristfällig mänsklig vishet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar