Då molnen skingras

Jag hörde nyss en berättelse. Han berättar: "Jag var ledsen, tyngd av sorg. Då jag ser mot himlen ser jag att molnen skingras och två änglar skymtar mellan molnen."

Synen gav tröst och sinnesro. Det blev en påminnelse om livet i Guds värld, som pågår vid sidan av vad vi människor kan se och förnimma.

Jag hade också en dröm för rätt länge sedan. Då jag står på marken lyses himmelen upp och Jesus kommer. Min första tanke när jag vaknade var: Jag blev glad, det var ju Jesus. Tänk att jag fick glädjas då han kom på skyarna. Tron, om än en slocknande veke brann ändå i hjärtat. En gång hämtar han sina barn.

Jesus lever. Graven är tom. Ändå är vi inte alltid fyllda av himmelsk glädje och förtröstan. Så kan det vara även på påskdagen, då solen dansar på himmelen och kristenheten firar Jesu segerrika uppståndelse.

Ändrar det på faktum, att vi någon gång inte riktigt hinner med? Nej, livet för en troende är inte enbart hallelujah. Glädjen kan ibland vara borta, även påskglädjen. Den är inget frimärke som vi limmar på då påskmorgonen randas. Lika litet som att vi sänker mungiporna på långfredagen. 

I ordet, vid sammankomsten, i kyrkan, eller i ensamheten inför en öppen bibel möter Jesus oss. Ibland livas vi redan vid den första sången eller versen, ibland först mitt i predikan och någon gång först där hemma då orden tränger in i hjärtat.

I en sång sjunger vi: någonstans bland skuggorna finns Jesus. Han lever om än han i bland är dold för oss, som lever i vår mänskliga svaghet. Molnen skymmer inte solen för evigt. Evighetens morgon randas en dag. Då är sorgen, missmodet borta. Allting förvandlas, glädjen blandas med tacksamhet: Det är ju Jesus!