Han är inte dold

Mina tankar gick den här morgonen till en söndag 3 år tillbaka i tiden. I bibeln fick jag stanna inför Romarbrevets tredje kapitel.

Paulus skriver: Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare. Paulus använder verkligen mycket kraftiga ord, samtidigt som han skriver att Gud skall döma världen. Finns det något hopp då en allseende Gud skall döma världen. Sångaren skriver: Vart flyr jag för Gud och hans rättfärdiga lag?

Paulus fortsätter: Inför Gud är alla syndare. Ingen rättfärdig finns, inte en enda. Ingen finns som förstår, ingen som söker Gud. Alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.

Deras strupe är en öppen grav, sina tungor använder de till svek. De har huggormsgift bakom sina läppar. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. Deras fötter är snabba till att spilla blod.

Förödelse och elände råder på deras vägar, och fridens väg känner de inte. De har ingen gudsfruktan för ögonen.

Inga vackra och tröstefulla ord precis. Vad vill aposteln riktigt säga?

Men vi vet att allt som lagen säger är riktat till dem som står under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud. Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Vad som ges genom lagen är insikt om synd.

Men sedan bryter ljuset fram genom en tröstefull underrubrik: Förklarad rättfärdig i Kristus:

Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus för alla som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. 

Honom har Gud ställt fram som en nådastol genom tron på hans blod. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han i sitt tålamod hade lämnat de tidigare begångna synderna ostraffade. 

I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han både är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.

Vad kan vi då berömma oss av? Beröm är uteslutet. Genom vilken lag? Gärningarnas? Nej, genom trons lag. Vi hävdar nämligen att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. Eller är Gud bara judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika sant som att Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tron.

Upphäver vi då lagen genom tron? Verkligen inte! Vi upprätthåller lagen.

- - -

När jag betraktar detta kapitel, samtidigt som Hebreerbrevets elfte kapitel klingar i bakhuvudet målas en bild framför mig, av människor som föds till jorden och tar de första staplande stegen på en väg som leder framåt mot en korsning där Jesus kallande står.

I korsningen där en väg går mot vänster och en mot höger står han, Herren Jesus.

Ingen kommer förbi honom. 

Han vill leda människa efter människa in på den rätta vägen. Fadershemmet står det på skylten. Många slinker ändå förbi och går mot det andra hållet. En del smyger försiktigt, andra stolta med näsan i vädret och låtsas inte se Jesus. Skylten där det står mot Domen, vill man inte se.

En ständig ström och människor som skyndar åt båda hållen, hemåt och bortåt. En del kommer sårade krypande tillbaka med blicken fäst mot Jesus. Han leder åter in på den rätta vägen. hans blick är full av värme och förlåtelse.

Blicken vänd mot Jesus, eller bort från Jesus. Bilden blir inte riktigt färdig. Vi ser den i fjärran, som en visshet om ting man inte ser. Vi skyndar vidare i tro, förlitande på löftena om arvet och rättfärdigheten som kommer av tro.