Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram. Småningom bosätter sig människorna i Shinar, de två flodernas land.
"Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Shinars land och bosatte sig där. De sade till varandra: ”Kom, så slår vi tegel och bränner det!” Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. Och de sade: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen! Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.”
Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: ”Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter ska ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”
Men åren går och sedan på pingsten i Jerusalem sker något förunderligt:
"I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen. När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade frågade de: "Är de inte galileer, alla de som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? Vi är parter, meder och elamiter, vi bor i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, i Pontus och Asien, i Frygien och Pamfylien, i Egypten och i trakterna kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, vi är judar och proselyter, kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!" De var alla häpna och förvirrade och frågade varandra: "Vad kan det här betyda?"
