Värdig för Guds nåd?

 Luther lyfter fram hur konung David inte försökte göra sig värdig att ta emot Guds nåd. Han vädjade till Guds barmhärtighet och till Guds löften.

Luther skriver:

 "Utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet (Ps. 51:3). 

Här ser vi att David inte på egen hand försöker sona sina synder. 

Han letar inte upp någon hemlig vrå för att göra sig värdig att ta emot nåden, utan han skyndar sig direkt till Gud och hans barmhärtighet. 

Den känner David till, inte genom hans eget hjärta och förnuft utan på grund av Guds löften. 

Förnuftet flyr nämligen från Gud när synden gör sig påmind, och kan inte komma till den punkten att det tror att en syndare kan få nåd och barmhärtighet. 

Det är något vi inte kan lära oss av oss själva utan bara genom den Helige Ande. 

Men i våra hjärtan växer många slags törnen. Vi kan till exempel tänka: ”Ja, jag är en syndare, och Gud är helig och vred på mig.” Samvetet kan inte utrota sådana törnbuskar. Det kan inte framställa Gud som god och nådig för syndaren. Det är det bara den Helige Ande som kan.

Det är med den Helige Andes hjälp som David seglar fram mellan dessa farliga klippor. Han klarar sig undan dem genom att hålla sig till Guds obeskrivliga barmhärtighet och säga: ”Jag är en förtappad syn­dare, som levt ett syndigt liv och fortfarande gör det. 

Så länge jag lever kan jag inte bli av med synden, men din barmhärtighet är stor. Därför bekänner jag min synd för dig. Samtidigt håller jag fast vid att du är barmhärtig och jag vet att din godhet är större än alla mina synder.” (citatet slut)

Det är intressant hur den Helige Ande  verkar. Han bereder en väg för en syndare i nöd ända fram till sin Frälsare.

Förunderlig och god är du Herre. Ingen människa är värdig Guds nåd. Men vi får alltid frimodigt gå fram till nådens tron.

"Vad skulle bli till slut min lott en gång inför min Gud, om jag av nåd ej hade fått en sådan bröllopsskrud?" (Sions sånger 232)