På en öde väg i Nedervetil

I onsdags på eftermiddagen var jag på väg till en arbetsplats öster om Jolkka. Medan jag funderar över hur man skulle kunna möta möta en bil då vägen var smal och saknade mötesplatser som finns på nyare skogsvägar ser jag en bil komma.

Nå vi möts på vägen och den andra bilen stannar vid min sida. Vi hälsar på varandra och han hälsar med Guds frid! Det är kanske tredje eller fjärde gången vi kort samtalar med varandra.

Mannen är från grannförsamlingen. Via händelserna dagen innan (biskopsvalet) kommer vi in på trons saker. Han berättar om en högmässa långt borta i ett annat land och Guds ord som predikats ljuvligt av en obekant präst.

Han nämner om uttåget ur Egypten som faktiskt var gemensamt för Herrens folk. På samma gång fick hela skaran lämna träldomen ledda av Herrens själv. Vi diskuterar om Herrens måltid och mycket mera.

Ett möte i en dyster tid på ett ställe där det inte finns rum att mötas. Ett möte med hopp och framtidstro. Ett möte mellan två "vandrare" och en tredje kommer med.

Jag såg inte Jesus, men han var där. Han styrkte en trött vandrare. En måltid med Herren, men utan bröd och vin. Gud är god. Vi lever i en antikristlig tid men Jesus är med de sina.

Därför skall vi inte somna av sorg eller gå eller köra förbi varandra. Må Herren öppna våra ögon! Det finns ännu många som inte böjt sina knän för den här tidens Baal.

Visst är ännu "Farao" vred men hans tid är begränsad. Kommer Guds folk ännu ihåg att be? Har även vi en vilja att få fira en högtid med Herren i öknen?

En öken som byts mot ett land som flödar av mjölk och honung. Ja den som håller ut till änden skall bli frälst.