En kamp och en strid

Jag har litet studerat patriarkernas liv. Hurudant var dessa patriarkers liv? Nog var det tudelat. Patriarkerna blev stamfäder för Guds jordiska egendomsfolk och även för trons folk. Det var en kamp och en strid, men ibland en förunderlig frid.

De fick uppleva stunder av frid i möten med Gud. De fick möta Herren Jesus, han som var, är och skall/skulle komma. Abraham fick även möta tre män där han satt vid sin tältöppning, när dagen var som hetast. Tillika står det att det var Herren som uppenbarade sig för honom. Abraham tilltalar även dessa män som ”Herre”. Tre uti en och en uti tre.

Jakob kämpar med Herren Jesus under natten vid Jabboks vad. Jesus beskrivs som en okänd man och då morgonen gryr måste han lämna Jakob. I julnatten uppenbarar han sig sedan och vandrar drygt 30 år här på jorden. Sedan far han upp till himlen och har all makt både i himmelen på jorden.

Han lämnar vittnesbördet efter sig här nere på jorden och vi kan genom ordet få bekräftelse att allt har skett, synden är försonad. Men ändå är han osynlig för våra jordiska ögon. I tron, genom den Helige Ande kan vi ändå både se och känna honom. Han är här nere. Han går vid vår sida.

Samma kamp och strid fortsätter. Liksom Jakob fortsätter vi kampen, haltande, lutande oss mot Herren Jesus. Fötterna på jorden, men hjärtat i himlen, kämpande trons goda kamp. För visst är kampen god, den är ju inte vår egen. Herren Jesus är med även om morgonen gryr. 

Vi som kämpar trons kamp idag har något som inte patriarkerna hade. Guds skrivna ord som är våra fötters lykta och ett ljus på vår stig. John Newman skriver i sin psalm.

Led, milda ljus, i dunkel, dimfylld värld,
led du mig fram.
Mörk natten är, långt från mitt hem min färd.
Led du mig fram.
Styr du min fot. Min fjärran framtids stig
jag vill ej se, ett steg är nog för mig.


Herre, min bön ej alltid var att du
mig ledde fram.
Jag ville se och välja själv. Men nu:
Led du mig fram.
Jag stundens yra njöt på farligt spår,
så stolt och stark. Glöm mina gångna år.


Din kraft dock bar och alltjämt bära skall,
om du blott styr,
fram över hed och stup och forsars fall,
tills natten flyr
och dina änglar ler ur morgonskyn,
som milt de log en gång i barnens syn.