Den här helgen befinner jag mig i Karkku. Mitt i skogen, mitt i Finland studerar vi det Lutherska arvet. En från Sley (Evangelieföreningen), fem förstfödda (esikoiset), två från södra Finland (Frebe) och fem från Österbotten (Lff).
Temat är det Lutherska arvet. Nog var den tid då Luther levde annorlunda än vår tid. Och nog var den tid då patriarkerna levde annorlunda. Jag tror att Luther skulle vara bedrövad om han skulle se hur kristendomen 500 år efter hans död ser ut i de kyrkor som kallas Lutherska. Ändå skulle han knappast vara förvånad.
Från Eden till det nya Jerusalem är det en kamp och strid. Guds ord står fast, det kan vi lita på, men människans hjärta är bedrägligt. Svärmeri andar har alltid funnits och i dag är de kanske starkare än någonsin. Vad utmärker då Svärmeri? Man ställer sig över ordet och inte under ordet. Min Gud är inte en sådan säger man. Vidare, Guds ord måste omtolkas varje tid, mycket är tidsbundet. Jag går direkt till Gud, han uppenbarar nya sanningar för mig..
Sådant är människans liv på jorden. Det svänger hit och dit. Än är man i det ena diket, än i det andra. Luther var ett Guds redskap på sin tid, och hans verk för välsignelse med sig än i dag. Välsignelsen som Gud ger då man håller fast vid hans ord och följer Jesus, som är vägen till himmelen. Luther hittade inte något nytt. Han översatte Bibeln till tyska, men han omformade inte dess budskap. Under sin kamp fann han en nådig Gud. Den Gud som Bibeln talar om och som har förlåtit hela världens synder, även dina och mina, såväl som Luthers.
Nog är Gud mäktig. Under olika tider bevarar han, upprättar och uppehåller sin kyrka. Men så har han ju också lovat i sitt ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar