"När långt borta tycks mig vännen kära, jag då minns hans ord: En liten tid, sen en tid igen och jag är nära, då blir åter fröjd och frid." (Ss 205 "Var jag går bland skogar berg och dalar)
I söndagens evangelietext läser vi: "Men det ska komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen, kommer de att fasta."
Vad beror det på att det ibland känns som om Jesus skulle vara så långt borta? Att vi får känna av "ökentider"? Inga varma känslor. Tvivel och oro.
Ibland känns det som om Jesus är långt borta. I en annan sång så sjunger vi så här: "Gud, din vilja, din väg ger trygghet, blott sorg på min väg jag ju fann. Tron och kärleken vill ju blott digna, med eld kan du lampan välsigna, endast du mig hjälpa kan." (Ss 307)
Endast Gud kan hjälpa. Endast Jesus kan hjälpa. Och han hjälper.
Vår frälsning är utom oss - Den är i Kristus Jesus. Däri finns vårt hopp idag och för evigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar