Johannes definierar Guds kärlek i sitt första brevs fjärde kapitel:
"Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom.
Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder."
Gud är helig och synden skiljer oss från Honom. Utan försoning från synden är dörren till gemenskap med Gud stängd. Guds ord framställer Jesus som dörren.
I och genom Honom har vi gemenskap med Gud..
"Man bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem.
När Jesus såg det, blev han upprörd och sade till dem: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de.
Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in."
Och han tog upp dem i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem."
Vi har en god Gud som vill att vi bär fram de små till Honom och också till det Heliga dopet.
Guds rike får vi ta emot som barn i tro. Det får vi tacka vår Gud för..
"Detta är det budskap som vi har hört från honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.
Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen.
Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.
Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.
Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.
Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare och hans ord finns inte i oss."
Dagens bibelläsning från Johannes första brev lyfter fram hur Jesu vänner vill vandra i ljuset där Jesus är.
Under vandringen i ljuset renar Jesu blod oss från all synd. All synd måste ju innefatta synd i tankar, i ord och i gärningar.
Ute i mörkret sker ingen rening men hos Jesus i Ordets ljus renar Jesu blod från all synd.
Om vi säger att vi inte har någon synd bedrar vi oss. Paulus skriver i Romarbrevet att synden bor i människan.
På Ordets grund får vi därför bekänna våra synder. När vi bekänner synden förlåter Gud våra synder. Han renar oss från all orättfärdighet.
Nog har vi ett gott Guds ord. Som Guds barn får vi vandra i ljuset, i Ordets ljus. I tro på Gud, på reningen i Jesu blod..
"Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd."
Aposteln Johannes skriver om vad vi fått och får i Jesus Kristus: nåd och åter nåd.
Grunden för tron är att Jesus är Messias, Guds Son. Genom den tron har vi liv i Jesu namn.
Nog är det ett gott budskap.
I kvällstidningarna läser vi idag om tro. Man lyfter fram två hockeyspelande bröders djupa tro. Men man nämner inte Jesus.
Jag vet inte om man medvetet lämnar bort Jesus i texten. Men det blir så tragiskt om Jesus inte är med. En tro där Jesus inte är med är endast en illusion, en död tro.
Den bibliska apostoliska tron att Jesus är frälsaren, Guds frälsning är däremot levande och full av hopp...
"Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida, och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida."
I dagens Evangelietext uppenbarar sig Jesus i Ordet stående på Guds högra sida.
Vi kan säga att vägen från krubban till tronen är kort i kyrkoåret.
Vi har några dagar fått glädja oss över julens under. Nu möter vi Stefanus som i bön under stenregnet går hem till Gud.
Jesus står för att ta emot honom. Hans tjänst här på jorden var över. Stefanus tjänst och livsöde fyller två kapitel av Apostlagärningarna.
Kyrkofäderna såg det för gott att låta de kristnas blick vila på allvaret i den kristna under den andra juldagen.
Förmodligen har vi då en bättre beredskap att gå ut i vardagen. Stefanus predikan är intressant. Den vittnar både om Guds vägledning och avfall från Gud..
"Synti on voitettu, kuolema on kukistettu, pelastuksen ovi on auki! Ja vaikka Jumalan valtakunta ei ole näkyvästi täällä, tiedämme varmuudella, että se on meidän keskellämme.
Se on pelastajamme Jeesuksen meille lahjoittama vanhurskaus, rauha ja ilo Pyhässä Hengessä.
Jonain päivänä tämä salaisuus avautuu suuressa voimassa ja kunniassa. Apostoli Paavali kirjoittaa: ”Kun Kristus, meidän elämämme, ilmestyy, silloin tekin hänen kanssaan ilmestytte kirkkaudessa”.
Med de orden avslutar den ingermanländska kyrkans biskop sin julhälsning.
Man lever i ett land som för krig, med en grym härskare. Men glädjen i Herren är ändå stor.
Idag firar vi vår Frälsares födelsedagsfest. Världens alla människor, alla olika folk och stammar är bjudna till festen.
Jesus ger de sina, de som tar emot honom frid och glädje i den Helige Ande..
När jag igår under julbönen noterade med vilken glädje Maria, änglarna, herdarna och kören sjöng julens sånger gick tankarna uppåt till den eviga glädjen.
Här nere får vi en försmak av den himmelska glädjen, men i himlen är allting evigt.
Jag tänkte på synden och dess väsen. Människans synd som liksom ett töcken vilar över den här jorden. När den en gång för evigt är borta - nog måste det vara annorlunda.
Jesus frälser sitt folk från deras synder. I himlen finns inte synden. Den kommer aldrig dit in. Då synden är borta finns det ingen sjukdom, inga tårar, inget förgängligt. Ingen är ensam i himlen..
Nog måste glädjen vara ofattbart stor hemma hos Jesus. Tack gode Gud för att vi här nere får en försmak av din eviga glädje..
"Men när han tänkte på detta, se, då visade sig en Herrens ängel för honom i en dröm och sade: "Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande.
Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder."
Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel, det betyder Gud med oss.
När Josef vaknade upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt och tog sin hustru till sig. Men han rörde henne inte, förrän hon hade fött en son. Och honom gav han namnet Jesus."
(Matteus 1)
Josef fick namnge Guds Son. Från himlen meddelades det att namnet var Jesus.
Profeten vittnade om ett annat namn: Immanuel, "Gud med oss".
Gud är med oss då vi firar en jul med Jesus. Då har vi det gott.
En välsignad Julhelg!
"Välsignad är den hemmets härd, där bönens helga offergärd som rökelse mot höjden går och Herren Gud tillbedjan får."
"Men David gick ibland hem från Saul och för att vakta sin fars får i Betlehem."
"Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar."
"Du Betlehem i Juda land, inte är du minst bland Juda furstar, ty från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde för mitt folk Israel."
När man växt upp med Guds ords benämningar och bibelns språk känns det märkligt att läsa julbetraktelser där man väljer att skriva om Betlehem i Palestina.
Palestina är ett namn som vi aldrig finner i Guds ord.
När vi vittnar om Jesus borde vi nog hänvisa till Guds ord och inte göra politik.
"Säger inte Skriften att Messias skall komma av Davids släkt och från Betlehem, den stad där David bodde?"
"Så for också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som heter Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt."
I mitt fotoalbum betraktar jag tavlan som hänger på väggen i det lilla rummet på hemmet nästan 1000 km söderut.
En tavla av ett barndomshem där en tro som leder ända hem till Gud fick växa fram.
Må Guds ord få fylla många hem den här julen. Må ordet få tränga in och befästa att Jesus är vägen.
Det finns en väg, en tro som börjar här, men som är evig och sann. Tron på Gud, på syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod.
Gud är god. Stor är hans trofasthet..
Brevet från Sverige låg där i det gamla albumet. Ett brev som postades i februari 1961.
Brevet vittnar om en broderskärlek och en syster som ber för en växande familj. Skribenten saknar förlåtelsens ord där i främmande land. Hon inser att hon också en gång skall lämna det främmande landet och möta sin Gud.
Hon lever i förtröstan på att få räkna Guds rättfärdighet som sin. I brevet möter jag en kämpande tro, men en tro som ger mening åt tillvaron.
Ett brev som skrevs för snart 63 år sedan. Ett brev som påminner oss om att be för varandra. Ett brev som vittnar om Kristi rättfärdighet.
Vi ber och Gud hör bön..
Ett brev som är synligt och känt vid den himmelska tronen..
"Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd."
Jesus övesteprästerliga bön är en mäktig bön. Enheten mellan Fadern och Sonen kommer tydligt fram. Jesus skall nu lämna världen för att återvända till Fadern, till himlen.
Jesus kommer aldrig mera synligt överge sin härlighet, såsom han gjorde när han fullbordade det uppdrag Fadern gett honom här på jorden.
När han kommer så kommer han i härlighet. Vi skall då se hans härlighet, men förvandlas för att kunna bestå inför Honom.
"Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen."
Jesus gör inte sina lärjungar modlösa..
Idag fick betrakta ett cirka100 år gammalt fotografi. Ett foto som berättar så mycket. En nybliven mor med sitt första barn.
Fadern är på andra sidan havet. Finland är ett ungt land. Tiderna är på många vis svåra. Men i himmelen finns en Gud.
I tankarna kommer Runebergs psalm:
"Bevara, Gud, vårt fosterland, håll över det din starkhets hand och var dess hägn i strid som frid, i sorgens som i glädjens tid.
"Här våra fäder en gång bott, arbetat, kämpat, hoppats, trott. Här även vi vår boning fått med samma liv och samma lott.
Här kommer våra barn också att snart på våra stigar gå, ha det vi haft, se det vi sett och be till Herren som vi bett.
Låt det få bli och vara ditt befolkat, tryggat, glatt och fritt, på kärlek bördigt som på råd och uppfyllt av din Andes nåd.
Du hjälpte det ur mörker opp liksom en blomma ur dess knopp så låt det ock till tidens slut uti ditt ljus få vecklas ut.
Det ljuset är ditt helga ord, en sol för himmel och för jord. Giv att det klart här lysa må och aldrig mer ifrån oss gå."
Tack gode Gud! Så stod det i ett meddelande som kom igår kväll. En prövad kristen broder tackade för goda nyheter angående sin hälsa.
Jag tror att det är gott att minnas tacka Gud för hans omsorg.
Alltid finns det orsak att tacka. Vi klagar nog oftare än tackar.
I en psalm tackar vi för rosorna vid vägen, för törnen ibland dem.
Vi tackar för den resta himlastegen. Vi tackar för hemmet i himmelen..
"Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa."
I dagens bibelläsning från Johannes 14 vittnar Jesus om att den frid som han ger är annorlunda än världens frid.
Den som lever i tro på Jesus har både Sanningens Ande och Hjälparen. En treenig Guds goda gåvor. En annan frid än den världen ger.
I synagogan i Nasaret hade Jesus utropat: "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren."
Guds frid, ett nådens år. Det kan världen aldrig ge..
Jesus vittnade om att han lämnar sin frid efter sig. Ännu idag kan vi få känna den friden och vila i den. I Jesus har tron sin vila.
Även på nödens dag är den inte långt borta..
I en predikan i helgen hänvisades det till hur sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Psalmförfattaren skriver:
"Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång här ständigt följs åt. Skyar med solsken, och suckar med gamman skiftar alltjämt på vår jordiska stråt. Silver och gull stoft är och mull, himmelen blott är av salighet full.
Nyckfull är lyckan till gunst och till tycke, sorgen tar säte i konungens barm. Ofta ett bröst under glittrande smycke gömmer sin oro och hemliga harm. Allt har sitt, hårt eller blitt, himlen allena är sorgerna kvitt.
Skönaste rosor på törnbusken glöder, vackraste ört kan ha gift som förgör. Kinden kan blomstra om hjärtat än blöder, morgonens glädje om aftonen dör. Brusande skär hotar oss här, himlen är hamnen där tryggheten är.
Ångest kan föda den frid som oss gläder. Plåga skall vändas i hälsa och hopp, armodet skrudas i rikaste kläder, svaghet förvandlas till kraft att stå opp. Ondskan skall stå fängslad i vrå. Detta kan himlen allena förmå.
Hur än min lycka och lott här må falla, efter Guds vilja de faller mig till. Avund må tömma sin giftiga galla, världen bedriva sitt spel hur den vill. Sorgen skall dö, sällhetens frö mogna till blomning på himmelens ö."
Är det inte en mäktig psalm där varje vers slutar i himlen. Gud kan också använda sorgen fastän den är svår och den tär. När Gud använder den för den oss närmare himlen.
(Gravgården i Pargas)
Det finns människor som sett änglar. Guds sändebud, andeväsen som tillfälligt antagit en fysisk kropp och väglett människor i olika situationer.
Men Gud kan också på samma sätt använda människor som sina sändebud. För en tid sedan fick jag höra ett sådant vittnesbörd.
När och där synden blir förlåten upprättas relationer mellan människor. Men här på jorden finns det tillfällen, då den fysiska kontakten åtminstone tillfälligt behöver vara bruten.
Orsaken kan vara genuin elakhet eller ondska, det kan vara ondska på grund av psykisk ohälsa. Det kan vara kampen mellan mörker och ljuset, mellan ondskans andemakter och Gud. Det kan vara konkreta hot och handla om liv och död.
Men Guds vilja är alltid att vi förlåter, att vi förlåter fastän vi inte accepterar. Varför? För att vi skall orka vidare. För att vägen inte skall bli för tung..
Guds ord uppmanar oss att be för fiender, för de som av någon anledning blivit fiender och rentav kan förfölja och vilja oss illa.
Bönen är en Guds kraft. Förbönens möjlighet är en av tjänsterna i Guds rike. Men Gud kan också sända änglar, skapade änglaväsen eller människor som är i Guds tjänst.
Hebreerbrevets författare skriver: "Är inte änglarna andar i helig tjänst, utsända för att tjäna dem som skall ärva frälsningen?"
Men Jesus Kristus, Guds Son, världens och din och min Frälsare är så mycket större. Han är Herre och Gud. Han är vägen till himmel och salighet. I Honom finner vi frid, en sådan frid som världen inte kan ge..
"Ett barn vandrar fram genom vildmarkens snår, en osynlig ängel vid sidan då går. Långt borta är hemmet och resan känns lång, men ängeln till hemmet skall leda dess gång."
Igår kväll hade jag äntligen möjlighet och krafter att sitta och läsa en stund i Pieper Muellers bok "Kristen dogmatik"
Den är inte direkt lättläst, men jag tycker om dess koppling till Ordet.
Det har varit en tung höst och på många sätt ett tungt år, men ändå ett år som fört närmare Herren. Många har upplevt det samma.
En jordisk kropp blir sliten och trött. Men vi har en Gud som också kan använda det svåra och trasiga, allt det som är en följd av syndafallet och synden för sina syften. Att föra oss närmare Kristus.
Gud verkar genom sitt ord och sin Ande, men han är Herre över allt. Även det svåra kan han tvinga att tjäna sina syften.
När människan blir svag kommer Gud nära. Men han krossar inte ett brutet strå och han låter inte en falnande veke slockna.
När den naturliga människan upplever motvind, när hon kämpar och hostar kan Gud ge ny näring åt den invärtes människan, den nya människan.
Jag hänvisade igår till apostelns ord: "Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare."
Detta är Kristi verk. I Kristus föds människan på nytt. I Kristus kan vi leva något av det liv som var Guds goda vilja. Jag skriver något, för att synden bor i oss så länge vi lever här på jorden.
I Kristus kan vi se med trons ögon. Vi kan se in i Paradiset och få se och uppleva hur god Gud är. Hur ingenting är omöjligt för Honom..
Gud är god. Stor är hans trofasthet..
När jag sökte mig hemåt från skogen i skymningen gick tankarna till Predikarens ord och budskap.
Han skriver i kapitel 3: "Vad vinner då den som arbetar med sitt slit? Jag såg den möda Gud har gett människors barn att sträva med.
Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden.
Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra gott så länge de lever.
Och när en människa äter och dricker och finner glädje i sin möda, då är det en Guds gåva.
Jag insåg att allt det Gud gör består för evigt. Till det kan inget läggas, och från det kan inget dras. Så har Gud gjort för att man skall frukta honom.
Det som är, fanns redan förut. Det som kommer att ske, skedde också tidigare. Gud kallar på det förflutna.
Det är en Guds gåva att finna glädje i sin möda. Visst är det så. Ändå inser nog ett Guds barn att det finns något annat än möda och bekymmer.
Predikaren talar om Evigheten. Jag tror vi kan tala om hoppet för Evigheten. Den tillvaro som Gud berett där ovan. Evighetshoppet ger ett skimmer över tillvaron här i syndens och förgängelsens land.
Således behöver det finnas en jämvikt i det kristna livet. Handen vid plogen, men hjärtat i himlen..
Skön är den jord som Gud skapat, vacker är himlen..
"Det finns ett hem dit stormens brus ej någonsin skall nå. Uti Guds kärleks himlaljus ej mörker skall bestå. O ljuva hem, där jordens strid en gång förbyts i himmelsk frid!
När solen dalar dit jag flyr på bönens vinge glad, när nästa morgonrodnad gryr min blick höjs till Guds stad, och under dagens kamp och strid min själ där finner ljuvlig frid.
Där finns ej sorg, där finns ej nöd, var tår avtorkas där, och syndens lön, den bittra död, av liv uppslukad är där jordens trötta vandringsman för evigt ro och vila fann."
(Sions sånger 285)
I helgen hade jag möjlighet att byta några ord med en äldre vän. En vän som bäddat ner sin livskamrat i jordens mull.
Han nämnde om hemmet som hon sökte den sista tiden. Den här julen är hon hemma. I den himmelske Faderns eviga boning.
Ett evigt hem kan endast Gud ge. Men det hemmet finns. Johannes vittnar om hur Jesus vittnar om att där finns många rum.
"Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum.
Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er?
Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.
Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni."
Vi får tro på Gud. Vi tror på Jesus. Vi tror hans ord att det finns ett hem.
I sången sjunger vi:
"Om hemmet en sång jag vill sjunga, min eviga boning är där. Bland alla Guds helgon och under jag vilar från jordens besvär."
Om Gud är vår Far är Jesus vår broder. Eller då Gud är vår Fader är Jesus vår broder.
När jag nu läste texten från Johannesbrevet såg jag för en stund en bild av Faderhemmet. Bilden var skön.
Det var en bild full av frid. En bild som gav frid. Tänk att få se en bild av hemmet,om än det var bråkdelen av en sekund.
Om hemmet en sång jag vill sjunga. Där finns en evig boning..
"Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom.
Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.
Och var och en som har detta hopp till honom renar sig, liksom han är ren."
I helgen lyssnade jag till en predikan där predikanten lyfte fram att Guds vilja är att vi skall bli mera lik hans son.
Jag tror nog att han hade rätt. Men..
Men synden skiljer oss från Gud. Jesus var utan synd, medan synden bor i oss.
Hur gör då Gud?
Aposteln Paulus skriver i Romarbrevets åttonde kapitel:
"Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.
Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder.
Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat."
Ordet vittnar om att Gud förutbestämt oss att formas efter Jesu avbild. För människan är det omöjligt, men Gud är Gud.
Därför kan vi lita på att vi en gång får stå i himmelen..
Tanken därpå ger mod och glädje..
Vi har detta gemensamt att vi är på väg till Himmelen. Så konstaterade predikanten vid en Gudstjänst jag nyss lyssnade till.
På nåt vis var det en så fin bekännelse som berörde. Tänk att få vara på väg till Himmelen.
"Mitt hjärta ständigt sjunger, det kan ej låta bli. Från alla tunga bördor har Jesus gjort mig fri. Jag sökte länge ro och frid och fann dem inte här. Men nu i Jesus själens strid pch ängslan ändad är.
Mitt hjärta ständigt sjunger, det kan ej låta bli. Jag längtar att få lära den nya melodi som en gång med ett mäktigt brus, likt starka böljors svall, till Lammets lov i Faderns hus förklarad klinga skall."
En text som vittnar om när den förhistoriske Jesus kommer till Jeriko innan striden börjar har varit i mina tankar. Jag skall läsa den och förundras..
"Medan Josua var vid Jeriko, hände det en gång att han lyfte blicken och fick se en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand.
Då gick Josua fram till honom och frågade honom: ”Tillhör du oss eller våra fiender?”
Han svarade: ”Nej, jag är befälhavare över Herrens här. Nu har jag kommit.”
Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sade till honom: ”Vad har min herre för budskap till sin tjänare?”
Befälhavaren över Herrens här sade då till Josua: ”Ta av dig dina skor, för platsen där du står är helig.” Och Josua gjorde så."
Vi hednakristna har samma Gud som Moses, som Josua, som Abraham.
Vi får ännu möta Honom i Ordet genom hans Ande. När Kristi Ande är med oss i vår bibelläsning får vi ibland ta av oss skorna. Och förundras och falla ner på knä.
Vi rör oss på helig mark. Vi befinner oss vid Himmelens port..
"Samma dag talade Herren till Mose och sade: ”Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land mitt emot Jeriko, så ska du få se Kanaans land som jag ger åt Israels barn till besittning. (Femte Moseboken )
Bild från staden Jeriko vars murar föll vid basunstötarna på den sjunde dagen.
Världens ledare vill ge den för evigt åt ett annat folk än vad Gud lovade. Hur kommer det att gå?
Gud vet. Han gör inga misstag. Mose fick aldrig beträda landet. Orsaken var synden.
Synden som skiljer oss från Gud och vill föra oss bort från Guds ansikte..
Vid mjölkhyllorna i butiken stötte jag på en vän som jag inte sett på en tid. Jag konstaterade att snart är det jul.
"Jag har inte ställt så mycket svarade han." Jag lämnade att tänka på orden. Vi ställer till julen säger vi.
Många väntar på när den rätta julstämningen skall komma. Men kan vi ställa till julen?
Herren Gud ställde inför julen. Han hade en evighet på sig. Och när Gud planerar så är det alltid gott.
Hur blev det? Det fanns inte rum i härbärget. Jesu mor måste resa en lång väg. Fattiga och smutsiga herdar som vaktade sin hjord av offerlamm blev de första som bevittnade händelsen..
Misslyckades Guds planer? Nej! Jesus föddes när tiden var inne och på rätt plats. I Davids stad så som profeten sagt.
Ormens huvud skulle krossas. Hela den himmelska hären vittnade om Guds välbehag, då deras befälhavare hade fötts som människa för att dö för vårt syndiga släkte.
Hur är det då med julstämningen? Är det fel att söka den? Vet vi vad julstämning är? Vet vi vad vi verkligen behöver inför julen?
Jag sökte den som ung. Jag söker den ännu. Den finns. Den finns i Ordet. Den finns i såren. Den finns i barnets gestalt. Han frälser sitt folk.
Han ger oss sin frid. Vägen till himmelen är öppen. Min vän hade inte ställt så mycket. Men jag vet att han ägde friden. Han hade inte missat det viktigaste inför julen
Frid med Gud då synden är förlåten för Jesu skull..
"Då sade Jesus än en gång: "Jag säger er sanningen: Jag är porten till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.
Dagens bibelläsning vittnar om Jesus som den gode Herden. Hos Jesus finns frälsning. Hos honom finns liv i överflöd..
Under hösten har jag flera gånger mött uttrycket "Den sista julen"
Orden har haft en klang av vemod. Jag har tänkt på dem som inte fick fira ännu en jul tillsammans med Guds folk.
Orden har skrämt mig, men ändå har jag insett att de är sanna. På Betlehems ängar började den första julen. Den firades kring Konungens krubba.
Med jordiska ögon sett var det en annorlunda jul, en fattig jul. Men det var jul. Himlen öppnades. Den kom hit ner till jorden.
Den sista julen. Hurudan är den?
Den är en annorlunda jul. Himmelen öppnas. Vi står inför konungen. Vi knäböjer i tacksamhet. Vi är hemma.
Festen har börjat. Konungen har kommit. Han har åter en gång trätt fram. I en härlig skrud. Ståtlig i sin ära, härlighet och glans.
Han har hämtat sin fattiga brud. Den brud som såg sin stora skuld, men fylldes av himmelsk kärlek till sin brudgum. Han som är Konung, Herre och Gud.
Den sista julen är Lammets fest i himmelen. Många har nått fram dit. Ordet har lett dem. De har sett stjärnan. Den vandrade före dem.
Den stannade vid stallet. Det stall som byttes mot Himmelens tronsal. Mot änglar i tusental, mot en högtidsskara, i den levande Gudens stad, i det himmelska Jerusalem.
Hos änglar i mångtusental, i en festgemenskap, i en församling av de som har sina namn skrivna i himlen.
Hos Gud som är allas domare.
"andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen."
Vi tackar Gud för den första julen. Vi behöver inte frukta för den sista julen. Många har redan firat den. De firar den nu. Bortom vad vi med våra ögon kan se.
Men i glädje, i högtidskläder, i värme, i renhet. Hos Gud.
De mötte Honom. De förvandlades vid mötet med det nya förbundets medlare, med Jesus, och i det renande blodet.
Det blod som talade så starkt och förde dem ända hem till Gud. In i själva himmelen, där de med tacksamhet, i glädje nu knäböjer inför hans tron.
I väntan på oss, i väntan på den kämpande församlingen, på att hela den genom Jesu blod friköpta skaran har hämtats från jorden, hem till Gud.
"Han kommer från eviga fröjder, han lämnar sin tron av kristall, sin ära i ljusets palatser och lägges på strå i ett stall" (Psalm 9)
Vem är det nyfödda barnet vars födelsedag vi bereder oss att fira? När Gud genom sin Ande uppenbarar det för oss förändras nog vårt tankesätt för en stund.
Den här världen med dess påtvingade måsten blir billig. Vi fylls av längtan efter något annat. Något som håller då paketen är öppnade, konfekten uppäten och plåmboken tom.
I sin stora nåd kan Gud ge oss stunder då himmel och jord möts. Då det jordiska bleknar och det himmelska målas klart för våra ögon. Då kompassen omställs och stegen får en ny riktning.
Jag vet inte om vi får den möjligheten att i evigheten se tillbaka på hur vi tillbringade de sista dagarna här på jorden. I en värld där skenet målas som sanning och sanningen sopas under mattan.
Fick konungen regera i mitt liv? Han har makt att regera!
Insåg vi de sista dagarna i mammons rike att den lycka som världen målar upp endast var ett sken?
Lyssnade vi till änglasången? Hörde vi budskapet om frid på jorden, budskapet om vad konungen tog med sig? - En himmelsk frid.
Att synden är försonad. Att syndaren är en benådad syndare. Att människan får ha frid med Gud.
Att vi får sätta tro till änglarnas budskap. Till det som står skrivet i boken. Till Guds ord.
Att vi för Jesu skull snart står där vid tronen av kristall. Att vi känner honom genom hålen av spikarna, av såren han fick för vår skull.
Att blodet fick rena. Att synden blev försonad. Att livet fick en ny gestalt.
Att snart står vi på den nya jorden under en ny himmel framför Jesu utsträckta händer.
Jag vet inte om vi där får, kan eller vill se tillbaka. Men jag vet att vi för Jesu skull snart står inför tronen av kristall.
Han lämnar den än en gång.
Varför? - För att hämta sin väntande brud.
Snart firas Lammets bröllop. En fest så underbar, helig och ljus.
En fest inför en tron av kristall.
Där allting är skinande rent och nytt, renat genom Jesu blod.
Då börjar sången. Mäktigt stiger den upp mot skyn. I en evighet klingar den ny och klar:
"Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud. Var glad, var glad och hylla din konung och Gud."
Änglarna i julnatten fick förkunna och vittna om Gud, om hans under "Ära åt Gud i höjden."
Guds änglar ger ära åt Gud i himlen. Guds ords tjänare ger ära åt samma Gud genom att bära ut hans ord.
Och den som får ta del av orden, av budskapet om Guds frälsning får ära Gud genom att i tro ta emot Guds budskap till oss människor.
Då blir det frid på jorden. Då blir det frid i hjärtat och samvetet.
Alltid då Gud vill får vi bära ut Guds ord till olika platser och olika tillfällen, men ordet är det samma..
På många vis känns det som en märklig jul som nu förestår. Det är så oroligt i världen. Mycket känns så annorlunda.
Men Guds ord står fast. I himmelen är det frid. Och ordet om fridsfursten går ännu ut.
Det får vi tacka Gud för.
"Många har sökt sammanställa en skildring av de händelser som har inträffat bland oss, så som det har berättats för oss av dem som redan från början var ögonvittnen och Ordets tjänare."
När jag läser inledningen av Lukas evangelium fäster jag mig vid benämningen "Ordets tjänare". Människor kan vara i Ordets tjänst och bära ut Guds ord.
Det är naturligt att de som var ögonvittnen till Jesu födelse, hans livsverk, död och uppståndelse inte mera lever bland oss.
Men vi har deras vittnesbörd, Guds ord bland oss. Och då det är Guds ord är det ett levande ord.
Nu på morgonen lyssnade jag till en läsning av Julevangeliet från julafton för ett år sedan. Guds ord har vi ännu mitt ibland oss både som skrivet och läst.
Herdarna fick vara ordets tjänare den första julen. De fick vittna om vad Herren sagt. Herdarna blev ögonvittnen. De fick se att allting var precis som det blivit sagt till dem.
De fann Maria och barnet Jesus i krubban..
"Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden bland människor som han älskar."
När änglarna hade lämnat dem och återvänt till himlen, sade herdarna till varandra: "Vi måste gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren låtit oss veta!"
De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. När de hade sett det, berättade de vad som var sagt till dem om detta barn."
Lukas beskriver hur en stor himmelsk här blir synlig över Betlehems ängar. Någon har sagt att hela den himmelska hären blev synlig.
Så var det den första julen. Himlen tömdes på änglar då Gud föddes som människa för att öppna himmelens port, för att öppna en ny och levande väg till himmelen.
Men vi läser också att änglarna lämnade Betlehems ängar. De lämnade jorden och hedarna och återvände till himlen.
Då det fanns en första jul kommer det också att komma en sista jul. Den första julen kom då Guds tid var inne. På samma sätt blir det också den sista julen.
Då lämnar Guds folk den här jorden och återvänder till himlen.
Jag tror att vi behöver få våra ögon öppnade för det himmelska. Det osynliga behöver få bli synligt i vår tro.
Nog var det stort att den stora himmelska hären besökte jorden för att vittna för herdarna om det som skett.
Gud hade blivit människa. Namnet som gavs åt honom var Jesus. Han skall frälsa sitt folk från deras synder..
Det är oerhört stort med änglar på besök, men ännu större att Gud själv besökte den jord han skapat. Och ännu besöker han jorden och dig och mig i sitt ord.
Genom ordet öppnas våra trons ögon för det himmelska, för det som består och är evigt..
Det är gott att åter få leva av Guds mäktiga ord, av budskapet om Herren Jesus. Han som ännu besöker och styrker och lyfter sina barn..
"När synden blir synd" - Så verkar Guds ord då det predikas som Guds ord.
Ungefär så säger predikanten, evangelisten som jag lyssnade till ikväll. Det är klassisk väckelsepredikan, klassisk biblisk förkunnelse.
Då blir nåden också nåd. Det är nåd att synden får bli synd. Att människan väcks till insikt om sin situation. Att hon behöver en Frälsare..
"En ton från himlen nådde mig, en ton så silverklar, och aldrig förr jag hört och sett den tonen till mig bar.
Jag såg en kärlek utan mått, en glädje utan gräns. Jag kände att det fanns en ro, som jag ej anat ens.
Det var en ton av evighet, en paradis musik, och där den tonen klinga får, blir jorden skön och rik.
Det sägs att änglar tonen bar, till oss från himmelen, och var och en som tror och vill får stämma in i den."
Klaga inte på varandra! De orden i en av dagens predikningar lämnade i mina tankar. Orden berörde.
Klaga inte på varandra, eller ordagrant sucka inte över varandra för Herrens dom är nära. Jesus,domaren står för dörren.
Har Guds folk börjat börjat klaga över varandra? Har jag börjat klaga eller sucka över kristna bröder eller systrar?
Predikanten berörde också baktal och tungans synder.
Att man talar illa om andra. Att man skapar motsättningar mellan människor är något som utmärker den tid vi lever i.
På något vis är det liksom en smittosam sjukdom som drar över vår jord, över folk och länder.
Men det finns ett botemedel, en medicin som hjälper och det är Guds ord. Ordet som är Andens svärd. Ordet som leder till Jesus.
Jesus, hans namn och hans blod. Där finns kraften som bryter ondskan, suckan och klagan.
Tack Herre för ditt ord. Tack även för de knivskarpa orden. Vi behöver dem..
"På den dagen ska jag sluta ett förbund för dem med djuren på marken, med fåglarna under himlen och med kräldjuren på jorden.
Båge och svärd och krig ska jag bryta och ta bort ur landet och låta dem bo i trygghet.
Jag ska trolova dig med mig för evigt, jag ska trolova dig med mig i rätt och rättfärdighet, i kärlek och barmhärtighet.
Jag ska trolova dig med mig i trohet, och du ska känna Herren." (Hos. 2:18-20)
I en ev dagens gammaltestamentliga texter från profeten Hoseas bok finner vi en profetia om en ljuvlig tid för Israel.
Kyrkofäderna har förknippat den här texten med andra advent och Jesu återkomst i härlighet..
Idag fick vi öppna lucka 9 med vår lilla gäst. Någon visste att det var en passlig lucka..
"Herre, sabbatsfriden gjut i hjärtat in. Stilla oro, ängslan, helga själ och sinn. Låt i dig mig vila, giv av himlens höjd kraft att trogen verka, tjäna dig med fröjd."
Psalmversen får rama in den här helgen, andra advent och vårt andra ljus som tänds..
Vad innebär ett helgat sinne, en helgad själ? Är det inte det att Jesus får vara nära..
Herrens ankomst är nära! Så vittnar Guds ord. Idag hörs kraftiga röster i media att vi står inför världskrig och kärnvapenkrig.
Överdriver då Media? Jag vet inte. Det kan också vara så att man inte gör det, utan att det är ännu allvarligare.
Men Media lyfter sällan fram Guds ord. Man förnekar i regel Guds sanning. Guds sanning möter vi däremot i inkommande söndags evangelietext:
"Man ska säga till er: Se, där är han! eller: Här är han. Men gå inte dit och följ inte med. För liksom blixten flammar till och lyser från himlens ena ände till den andra, så ska Människosonen vara på sin dag."
Jesus vittnar om hur han kommer att bli förkastad av det här släktet. Det skall bli som på Noas tid. "Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken. Då kom floden och gjorde slut på dem alla."
På samma sätt var det på Lots tid: "de åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla."
Vi vet inte huruvida vi behöver genomlida förödande krig innan Jesus kommer. Guds ord vittnar om att den dag Jesus kommer är människorna sysselsatta med sina dagliga sysslor och rutiner. De flesta tänker inte på Jesus.
Plötsligt kommer han på himmelens skyar. Då börjar Guds folks eviga glädje. Plötsligt är han här.
Idag är hans ankomst nära. Om de orden får gå in i vårt hjärta blir vi nog styrka. Är det inte gott att vi redan får vandra med Gud, att vi får umgås med hans ord.
Att vi vet och ser det som världen inte ser. Må vi aldrig förtiga Guds sanning. Det som han uppenbarar i sitt ord.
Nej, ordet skall vi ta till oss. Vi får tugga på det. Vi får idissla det. Så får ordet forma oss så att vi med glädje och förtröstan ser fram emot Herrens ankomst, mot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor..
"De små barnen, de små barnen som älskar sin Jesus, som juveler skall han samla en gång i sin famn."
"Ha också ni tålamod och styrk era hjärtan, för Herrens ankomst är nära. Klaga inte på varandra, bröder, så blir ni inte dömda. Domaren står för dörren."
Herrens broder Jakob uppmanar Guds folk att styrka sina hjärtan. Egentligen är det märkligt. Domen kommer. Domaren står redan för dörren och snart faller domen.
Men Guds folk skall styrka sina hjärtan. Hur är det möjligt? - Jo Guds folk är frikända vid domen. Gud har talat. Vi vet hur domen kommer att falla.
Jesus är domaren och han dömer i nåd och sanning. "Jag ej fruktar inför domen då jag har min brudgums dräkt". De orden ur en Sions sång hörde jag i en annan andakt.
Johannes skriver: "Så har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi har frimodighet på domens dag. För sådan han är, sådana är också vi i den här världen."
Egenrättfärdighet ger ingen frimodighet på domens dag. Men den som genom tron är iklädd Kristi rättfärdighet han står frimodig på domens dag.
"Nu vill jag sjunga om det blod som för oss alla runnit och om den reningskälla god där liv och frid jag funnit.
Kring källan syns en syskonring som helats genom såren. De har ej brist på någonting, ty Herden vårdar fåren." (Sions sånger 137)
I mina tankar kom en gammal sång "Emedan blodet räcker". Där sjunger man om en syskonskara som renats i reningskällan, i Jesu blod.
Jag tror att i en äldre version sjöng man om en syskonskara. Men en syskonring betyder ju det samma..
Det är nåd för en syskonskara att få bevaras i samma tro, i tron på Frälsaren Jesus Kristus. Det är en välsignelse och en nåd som vi nog inte kan tacka Gud tillräckligt för.
Saliga, lyckliga är vi när vi tar ut den lott som blivit oss given i Jesus Kristus. Tron är en gåva..
"Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det."
Orden finner vi i Johannes evangelium. Evangelisten talar om Jesus.
Även andra bibeltexter talar om Guds ljus här i världen. Petrus talar om morgonstjärnan.
När evangelisterna talar om händelserna på förklaringsberget beskriver de ett sken. "Då förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset."
I morgonpsalmen sjunger vi: " Ljus av ljus, o morgonstjärna, Kristus, du vår sol och dag! Åter ser vi solen gärna stiga efter ditt behag. Nu med sina strålars sken lyser den kring jorden ren, skingrar natten som oss täcker och till våra kall oss väcker.
"Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens steg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till Sion: "Din Gud är kung!"
Hör, dina väktare ropar med hög röst, de jublar tillsammans, för de ska med egna ögon få se Herren vända tillbaka till Sion.
Brist ut i jubel tillsammans, ni Jerusalems ruiner, för Herren tröstar sitt folk, han återlöser Jerusalem.
Herren visar sin heliga arm inför alla folkens ögon, alla jordens ändar ska se vår Guds frälsning." (Jesaja 52)
Glädjen, den sanna glädjen i Herren, över Jesu verk. Den är viktig i vår troskamp. Vi behöver näring för vår själ. Vi bär den nya människan inom oss i ett bristfälligt skal.
Varför är vår kropp bräcklig? Gud har ju gett oss den och Gud gåvor är ju goda. Vi kan tänka på Jesu kropp. Den bar inte på syndafallets skada. Jesus skulle aldrig ha dött om han inte skulle ha gått i döden för att frälsa dig och mig.
Vi människor, även vi kristna är märkta av syndafallets skada. Men vi lever ett nytt liv. För det nya livet som vi lever i Jesus Kristus behöver vi näring.
Vi behöver Guds ord. Ett ord som vittnar om kamp, om svårigheter, om smärta och tårar, men också om en himmelsk glädje.
Aposteln Petrus skriver: " Var därför glada, även om ni nu en liten tid måste utstå olika prövningar.
Äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig.
Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning."
Guds ord är ärligt. Guds ord talar också om att beräkna kostnaden. Här i tiden kostar det något att följa Jesus.
Våra fiender tycker inte om att vi följer Jesus. Men Jesus kan vi lita på. Han släpper inte greppet. Paulus skriver i Filipperbrevet om hur han är gripen av Kristus:
"Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus.
Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.
Så bör vi tänka, vi som är mogna. Och tänker ni annorlunda i något avseende ska Gud uppenbara också det för er.
Låt oss bara hålla fast vid det vi nått fram till."
I trons kamp får vi hålla fast vid det som vi nått fram till. Att frälsningen är av nåd för Kristi skull. Att Jesus går med. Att Jesus hämtar sin församling.
Ja vi kunde nämna mycket mera. Men låt oss inte mista glädjen över att få vara ett Guds barn.
Glädjen i Herren är evig och sann
I predikan vid söndagens nattvardsmässa hörde vi om Jesu blod.
"Bröder i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp. Vi har en stor överstepräst över Guds hus.
Låt oss därför gå fram med ärligt hjärta i trons fulla visshet, med hjärtat renat från ont samvete och med kroppen badad i rent vatten. Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, för han som har gett oss löftet är trofast." (Hebreerbrevet 10:19-23)
"De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och höll vapnet i den andra. De som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade." (Nehemja 4:17-18)
Från den äldre översättningen som användes i min barndom minns vi att de arbetade med svärdet i ena handen och mursleven i den andra.
Aposteln Paulus talar om Andens svärd som är Guds ord. Vi märker att det är Gud själv som beskyddar sitt folk. Och beskyddet finns i Guds ord.
Vi lever i en tid då många kristna blivit vapenvägrare. Man har lagt Guds ord åt sidan.
Aposteln däremot hävdar att vi behöver full stridsutrustning, men Andens svärd, Guds ord är det enda anpallsvapnet.
I adventspsalmen sjunger vi om Jesus som strider med Andens svärd och segrar när han lider.
I en annan psalm lyder orden: "Om blott Jesus, vår Herre, går med oss till strid, ej vi fruktar för fiendens ränker. Söker hatet vår död, ej det kommer oss vid när sitt skydd vår försvarare skänker. Om än vägen är smal här i dödsskuggans dal, Herren Jesus, vår sköld, icke sviker. Därför modigt vi går och i troskampen står. Från vår heliga väg vi ej viker."
Igår ställdes frågan om det är svårt att vara kristen. Idag får vi konstatera att det är en troskamp och i den behöver vi Guds ord.
I troskampen behöver vi Jesus. Han, Jesus kan vi lita på. Han lär oss hur svärdet och mursleven skall användas. Jesus för aldrig någon orättfärdig strid.
Jesus går nog med på himlavägen. Han själv är vägen..
Ett land behöver ett försvar och en tro behöver ett skydd som är Guds ord. Vår bibel vittnar om att Guds ord aldrig faller. Det står kvar när himmel och jord gått under..
