Den Lutherska tron

"Men den rättfärdige skall leva genom sin tro." (Habbackuk 2:4).

Profeten talar om den rättfärdiges tro i en bisats när han beskriver en dyster verklighet. En verklighet som påminner om den antikristliga tiden. Habbackuk skriver:

"Herren svarade mig och sade: Skriv upp synen och rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas. Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte.

Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli. Se, uppblåst och oärlig är hans själ i honom. Men den rättfärdige skall leva genom sin tro.

Ja, vinet bedrar honom. Han är en högmodig man och skall inte komma till ro. Han spärrar upp sitt gap som dödsriket, han är som döden och kan inte mättas. Han samlar alla hednafolk till sig, han drar till sig alla folkslag."

Vid ett tillfälle körde jag hem en äldre man som saknade körkort. Hans tal var mycket starkt kryddat med svordomar. Han var numera en ensam man då hans fru gått bort för tre år sedan.

När vi körde förbi Rikets sal så bekände han att han var lutheran. Jag anade att han hade haft någonslags anknytning till Jehovas vittnen. Han berättade om att det finns så många slags läror.

Så gav han sin bekännelse. "Jag är lutheran om än det bär till helvetet".

När jag väntade i bilen för att se att han hittade in i sitt hus i mörkret fick jag ändå be för honom. Hela sitt liv hade han arbetat i skogen och jag noterade att han förlitade sig på sin egen styrka.

Den gamle mannen bekände sig som lutheran, men anade att hans liv slutar i helvetet. Det verkade inte bekymra honom så mycket. Med sitt tal så bekände han djävulen och verkade inte ha någon längtan efter Gud och himmelen. 

Han var en lutheran men kände inte Jesus. Gav hans kyrkotillhörighet någon slags trygghet? 

Nog är förfallet inom den "Lutherska folkkyrkan" stort. Biskopens herdebrevsbok är ganska talande exempel. Man vill ha folket, men man leder dem inte till Jesus.

Om Herren dröjer och vi får leva kommer jag att träffa den gamle mannen på nytt. Må Gud då ge tillfälle att något vittna om den tro som Luther hade. Tron på Gud och på Jesus. Tron på frälsningen i kraft av Jesu blod.

Den frälsande tron som ger ljus i vardagen och ett evigt liv. Vi får be om väckelse för vårt folk. 

Jag ville skriva ner berättelsen om mötet med lutheranen utan hopp för Evigheten som en påminnelse för mig själv hur det Lutherska arvet smulas sönder.

Lösningen är knappast att skriva ut sig ur kyrkan. Förfallet avtar knappast därigenom. En vän skrev igår om det ansvar som vi har för vår omgivning, ”att verka för den stads bästa” dit Gud fört oss..

Må Gud ge oss kraft att ta det ansvaret. Att bekänna Jesus, det levande hoppet vi har inför Evigheten. 

Och be gärna för den gamle mannen att han skulle få möta Jesus. Det levande hoppet som den Lutherska kyrkan och jag borde tala mera om..

För utan tro på Jesus slutar människans väg i helvetet. Det anade även den stackars ensamme lutherske skogshuggaren..