Att leva i ljuset, att leva i Kristus (2)

I en sång sjunger vi: ”vi i Jesu Namn och Blod synderna förlåtna tror”. Det är en fin beskrivning av det kristna livet. När vi stämmer in i de orden blir det en trosbekännelse. Vi bekänner att synderna behöver sonas. Vi bekänner att Kristus Jesus har försonat dem. Vi bekänner också att denna förlåtelse vill vi tro på och leva i och leva av.

På Kristi himmelsfärdsdag var vi på en vandring i skogen. Där var det glest med folk. Några ödemarksstugor fanns längs rutten. Av någon anledning började jag tänka på, att hur skulle det vara att bo här. Långt borta från allt folk, ingen media, ingen telefon. Så långt var det riktigt skönt att låta tanken ila. Men sedan tänkte jag vidare, ingen bibel.. 

Mina tankar gick till patriarkerna. De hade ingen skriven bibel, men hade de Guds ord?

Jo, de hade Guds ord. Guds ord hade bevarats och tagits med vid ”utvisningen” från Paradiset. Orden om en helig Gud. Orden om människan som avfallit och löftena om försoning och upprättelsen i kvinnans säd, Kristus Jesus.

Gud som i sin allmakt visste att människan inte skulle bo som eremiter i ödekojor, utan sprida ut sig, förökas och uppfylla hela jorden talade till patriarkerna, till profeterna och sanningen om Gud och om människan utökades. 

Men ändå är det aldrig beroende av kunskap, utan av tro. Tron på Gud, tron på hans löften och tron på den han sänt Jesus Kristus.

Tanken gav frid. Om jag än vore ensam i min öde stuga, skulle jag ha löftena med mig. Gud är god. Där i stugan skulle jag kunna leva i tro på honom, Han som var, som är och som skall komma att hämta de sina till det himmelska paradiset.

Det håller! Ett liv i Kristus är det eviga livet..