Herrens här

Herren Sebaot mönstrar sin skara.

Jag hade möjlighet att närvara vid en karasamling. Utgående från en del inlägg och de tankar jag fick igår kväll, samt under vintermötet i Karleby, skriver jag något.

På vägen längs ån slingar sig kön av bilar framåt i mörkret. En del kommer ensamma. Några tillsammans med bröder eller söner. Under dagen har de skött sina dagliga uppgifter. De flesta har varit hemma, en liten stund hos sina familjer. Nu har de lämnat dem och är på väg till Herrens hus. Herren Gud kallar dem. När Herren kallar vill man vara lydig.

Män efter män går in i Herrens hus och hälsas välkomna med ett varmt handslag, Guds frid! Friden är blandat med en viss spänning. Vad vill Gud, vad gör jag här? Vad vill befälhavaren över Herrens här säga, för visst är Han här ikväll?

Kaffet smakar, män talar med män. Vilka är då dessa, som sakta fyller salen? Någras hår har redan grånat, medan en del kanske just fyllt 18 år. Men nu är de kallade till strid, i och för Guds rike. Vilka är motståndarna? En broder beskriver dem som starka, vältränade, unga elitspelare. Mörkrets krafter, ondskans här, syndens makt.

Det är slutspel, eller slutstrid. Världens skapare Herren Gud har gett litet tilläggstid. Han som bär visselpipan, som låter som en basun. Den skall en gång ljuda. Då är striden över. Noggrant har Gud utmätt tiden, för han gör inga misstag.

Herren Sebaot mobiliserar, mönstrar sin här, sin skara. En skara av långa och korta, ärrade och halta, döva och synskadade, men alla utvalda av Herren Gud, skapade till hans avbild. Striden har märkt dem, såren svider, en del sänker blicken mot jorden. Men Gud har ett gott budskap. Synden är förlåten, såren förbinds och blicken vänds uppåt och framåt.

Striden pågår, vapenvilan var endast ett taktiskt drag av mörkrets furste. Freden som han erbjuder är falsk. Tro honom inte, varje stridsman han vinner går förlorad, lurad och lockad i syndens och dödens fälla. Var och en må se om sitt eget hus. Den som tror sig stå, må se till att han inte faller.

Använder jag min tid rätt? Står jag troget på den post där Gud ställt mig, eller har jag av likgiltighet, ljumhet och lättja glömt Guds vilja, hans kallelse? Har jag inte haft tid att läsa hans ord, har jag slumrat? Har jag varit den man Gud skapat mig till och är Jesus min förebild? Lockas jag av mörkrets furste? Har jag glömt rustningen, har jag glömt delar av Guds vapenutrustning? Utför jag de trons gärningar, som varje man är kallad till?

Genom salen går ett budskap, segern är redan vunnen. Herren har segrat, för ut det glada budskapet! Skynda ty om tiden vet vi inget. Bibeln säger den är kort. Mörker och töcken råder över världen.

Samlingen går mot sitt slut. Skaran reser sig och sångens toner går ut över salen. ”bliv du min ro min starkhet, min visdom och mitt råd”

Längs älven slingrar sig igen en lång rad av bilar, framåt, hemåt, genom mörker, dimma och töcken. Hemma väntar de nära och kära. Gud har styrkt sin skara. Må han välsigna och bevara, så att budskapet inte glöms. Må trons frukter synas, må segerns budskap föras ut till allt flera ”segern är vunnen, Lammet har segrat”