Om jag förstår det rätt, så har påsken i något skede av kyrkans första tider varit en högtid då många döpts. Efteråt fick man då bära den vita dräkten hela veckan. Sedan kom den söndag då dopdräkten togs bort.
De vanliga kläderna togs på och i vardagsdräkten fick man sedan vittna om den uppståndne frälsaren. Den exakta tidpunkten för den här seden vet jag inte.
I föregående inlägg tog jag fasta på den vita Kristusdräkten. Den ser vi ju inte heller. Om jag nu ser mig själv i en spegel så har jag en blåvit rutig skjorta och mörka farmarbyxor. Men tänk att jag ändå får se en i Kristus försonad människa.
Även jag är för Kristi skull skuldfri, vit och ren inför Gud. Skuldfri, men inte syndfri. Har jag då förtjänat min rättfärdighet? Nej, den är en gåva av Gud. Det finns ett talesätt. "För att kunna uppstå med Kristus, måste du först dö med Kristus"
Alltså då vi nu är uppståndna med Kristus.. Tänk om vi då likt aposteln skulle få ha den nåden, att inte enbart känna Kristus på ett ytligt sätt. Att vi skulle få ögon att se, att vi i Kristus är en ny skapelse. Det gamla är förbi och det nya har kommit. Genom Kristus är vi försonade med Gud.
Kristus är vår rättfärdighet. I honom är vi dugliga och iklädda rättfärdighetens vita dräkt. Då släpper vi inte taget. Jesus släpper inte heller taget om oss. Vi håller fast i honom och låter ingen, inget ta av oss den himmelska dräkten.
Varken synden, världen, eller vår egen av synden förstörda natur. För Kristi klädnad, det är en så skön och ljuvlig dräkt. Den enda resedräkten som håller i livets kamp och strid.
Tack gode Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar