Från Evighet till Evighet

Dagligen talar vi med Gud i bön. Ibland känns han nära, ibland fjärran. Ändå är Gud alltid lika nära. Rosenius beskriver det så här "var jag går bland skogar, berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst. Väl osynlig är han men han talar, stundom varning, stundom tröst."

Han beskriver vidare hur Herden god följer, vårdar, föder. Ibland försvinner vännen kära. Sen en tid igen och han är nära. Då blir åter frid och fröjd.

Sedan målar han en bild av Jesu hjärta för lärjungen Tomas. Han går full av sorg och otro. Segerfursten visar sig. Han skyndar i sin Nåd. Tomas får se såren. Han får röra vid såren som Kristus fick då striden utkämpades.

Marterskrud, Guds vredes vinpress. Rörda av Jesu hjärta får vi utbrista min Herre och min Gud. Förunderlig är den, Nåden då den förklaras.Otron fördrivs då Korsets bild och väsen förklaras.

En kristens vila finns i Jesu sår. Evangeli ljud, förkunnelsen om Kristus. Där finns trons och frälsningens grund. På den grunden får vi leva våra liv. Grunden är lagd, den håller. I vårt liv kommer vi ständigt till korta. Det är inga tomma fromma fraser, utan syndafallets konsekvenser.

Här i syndens land, blir vi inte bättre, men som försonade vandrar vi vidare. Kristus går med, han förnyar vilja och sinne. Mona berättade också något om Gustav Westerlund igår. Han sammanfattar vandringen så här i sin dyrbara sång. "I Herrens Namn och blodets kraft, vi kämpar mot all ondskans kraft. Förlåtelsen vår vandringsstav, vi skall ha med oss till vår grav"

Och visst går han Kristus med. Det skall vi inte glömma. Han som är den samme från evighet till evighet. Han har gett löften om en evighet  tillsammans med Honom själv. Han själv är vägen dit. Han går före, vi följer Honom.