Fåfänglighet eller Kristus som livet

Så har en månad av Nådens år 2017 gått. Enligt bibelläsningsplanen har vi börjat med Predikarens bok. Det blev en ganska kraftig upplevelse då man tidigt på morgonen före arbetsdagen börjar, läste det första kapitlet.

 

Om jag förstått rätt så är det åtminstone delvis Salomos tankar som kommer fram i boken.  Mycket skulle då vara från Salomos ålderdom, eller en gammal mans tankar. Fåfänglighet och åter fåfänglighet! Allt är förgängligt skriver han. 

Vad vinner en människa med all sin möda som hon gör sig under solen. 

Jag, Predikaren var kung över Israel i Jerusalem. Jag inriktade mitt hjärta på att genom vishet begrunda och utforska allt som görs under solen, och se, allt är förgängligt och ett jagande efter vind

.

Den gamle konungen är märkt av livet. Han hade fått vishet, mera än någon annan. Om Salomo vet vi att han blev förledd av syndens makt att bedra, av andra gudar än Himmelens Gud som givit honom visheten och ämbetet.

Samtidigt hade jag möjlighet att bekanta mig med en annan gammal mans tankar. En man som i sin ungdom förföljde Jesu vittnen. En man som såg Stefanos bli dödad. Aposteln Paulus sitter i fängelse när han skriver till församlingen i Filippi. Hur uttrycker han sig?

För mig är livet Kristus och döden en vinst. Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen.

Den gamla aposteln som en gång i ungdomen fick möta Kristus har blivit gammal. Han har predikat. Han har fört det glada budskapet ut över världen. Han har försörjt sig som tältmakare. Under sina predikoresor har han på natten arbetat för att få mat och för att ha råd att föra budskapet ut i hela världen.

Han vet inte om han skall dö där i fängelset. Gud har inte sett det nödvändigt att berätta det för den åldrande tjänaren. Paulus längtar hem till himlen, men han låter Gud leda, avgöra och bestämma över även den dagen. Dagen då han skall krönas med rättfärdighetens segerkrans. Hans knän är i ödmjukhet böjda mot uppdragsgivaren, Herren Jesus som tog honom i sin tjänst.

För honom är Kristus livet. Tjänsten som Kristi budbärare är viktig, men det viktigaste är Kristus. Han längtar hem, men låter inte längtan skymma Kristus.

Gud hade lett sin tjänare till den insikt som han behövde nu när målet började vara nära. I ungdomen hade han skyndat. Han hade predikat i tid och otid som han också uppmanade Timoteus att göra. Han hade levt i väntan på Kristi snara återkomst. Det hade gett honom insikt att tiden att föra ut budskapet är kort. Kanske han nu insåg att det var döden som skulle föra honom till Kristus. 

Två Herrens tjänare. En som byggde det mäktiga templet åt Herren. En som byggde tält för att kunna föra budskapet ut över världen. Salomos tempel förstördes. Det andra templet, Serubbabels, eller Herodes tempel förstördes. Innan det förstördes vandrade Gud själv på jorden i en människas kropp. När den kroppen slaktades blev världens synder försonade.

Därefter steg den förhärligade Kristus upp ur graven och Guds tempel byggdes således upp på den tredje dagen (precis som Jesus sagt). Därför, för oss är Kristus livet. Hans Ande bor i oss. Fastän vi är syndare, så är vi benådade syndare och den Helige Andes tempel här på jorden.

Tanken svindlar igen. Vi behöver inte fylla våra liv med att jaga efter vind. Gud ger kraft till att verka, så länge tid att verka finns. Paulus visst att tiden är kort. Vi vet att den är mycket kort. Evigheten är lång. Där är inget fåfängligt!

I vatten och i kraft av Guds ord

Aposteln Petrus skriver i sitt andra brev om människor som bortser i från att det för länge sedan fanns en värld som uppstod ur vatten och genom vatten, i kraft av Guds ord.

I vatten och i kraft av Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under.

Men de himlar och den jord som nu finns har i kraft av samma ord blivit besparad åt eld och förvaras till den dag då de ogudaktiga skall dömas och bli fördömda.

Hebreerbrevets författare skriver: Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord.

Tanken svindlar då Anden förklarar vilken grund vi har att stå på. Människor må förgäves försöka hävda att vi idag är så upplysta att vi med egen kraft idag kan tolka Guds ord. Att vi förstår så mycket bättre än dessa apostlar.

Nej, och åter nej, Vem är du människa som kan tvista med Gud. Om Herren Jesus säger Hebreerbrevets författare vidare:

Du Herre har i begynnelsen lagt jordens grund. Och himlarna är dina händers verk. De skall gå under, men du förblir. De skall alla nötas ut som en klädnad. Som en mantel skall du rulla ihop dem. Och som en klädnad skall de bytas ut. Men du är densamme och dina år har inget slut.

Författaren vittnar: Till Jesus sade Gud: Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter.

Kära vän som följer och älskar Jesus. Denne Jesus han blygs inte för att kalla oss bröder (och systrar)

Vår broder Jesus har fullgjort allt  Reningen från synden är gjord. Författaren uppmanar oss att se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. Vi har fått en himmelsk kallelse.

Denne vår broder Jesus vittnade för aposteln Johannes: Salig är den som håller fast vid profetians ord i denna bok.

Petrus skriver: Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor väntar vi på efter hans löfte.

Ja, varför skulle vi längre, tvivla, sucka och ängslas då allt detta en gång väntar oss tillsammans med profeter, apostlar och trons vittnen.

Som din dag så skall din kraft ock vara

Jag kan inte räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt. Så skrev Lina Sandell. Varje dag är unik med glädjeämnen och ibland även sorger och prövningar. Lina skriver också i sången "Blott en dag": som din dag så skall din kraft och vara.

Sådant är människans liv här på jorden. Vi vandrar vidare, en dag, ett ögonblick i sänder. Vi tänker inte så mycket på det. Någonstans i bibeln står det om jag minns rätt: alla mina dagar är räknade. Står det också? De är skrivna i din bok.

Då jag i går fick feber, blev jag tvungen att vara hemma idag. Mycket finns som jag hade tänkt att skulle göras idag. Då människan får feber är det något som är i olag. Kroppen reagerar på en infektion av något slag. Vi regerar olika på feber och sjukdom. Huvudet blir tungt, man blir mer eller mindre trött. Ja det är något som man inte kan påverka så mycket. I bland orkar vi vara uppe. Ibland blir vi sängliggande.

Gud som har allt i sin hand använder också dessa människans svagheter. Svagheter som efter syndafallet drabbar oss alla på något sätt. För mig blev därför gårdagens tema litet speciellt. Vi minns hur Gud hade sänt lärjungarna ut på sjön. Det kom storm. De fick kämpa i motvind. Började skeppet sjunka? Lärjungarna kunde ingenting göra, men båten kämpade mot vågorna. Skedde någonting som de inte hade räknat med?

Då ser de en skepnad komma gående på sjön. De är så "bortråddade"att de inte till först känner igen honom. Men han kommer, deras mästare. Han räcker ut handen. Petrus tro testas. Han ber om ett tecken: Herre om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet. Jesus svarar: kom. Petrus tror. Han går på vattnet mot Jesus och ända fram till Jesus. Då tappar han blicken. Han ser sig själv, han ser vågorna, han sjunker. Kanske blev upplevelsen så stark för honom att den blev viktigare än Jesus?

Har du någon gång gått på vatten, eller har det känts som om du fått gå på vatten. Tron har blivit styrkt. Du har känt att Herren varit med. Du skulle ännu vilja litet suga på karamellen. Känslan att himlen är nära har varit så stark att du velat stanna ännu en liten tid uppe på berget, förklaringsberget.

Har du någon gång hastigt tagits ned från berget. Tvivlen har uppstigit och helt förmörkat solen. Du har sjunkt ner, djupt i dödskuggans dal. Du har inte orkat be. Djupets vatten har omgett dig såsom det omslöt profeten Jona. Du som varit så stark, styrkt av Herren, du som orkat glädja dig över nåden. Du som velat prisa Herren. Du som fått vittna om honom och kanske också med uppriktig glädje och tacksamhet.

Då sjunker allt till botten. Du känner att nu frestar den onde dig. Du kan dock ingenting göra. Du känner dig övergiven av Herren. Då liksom åt Petrus räcks en hand ut. Petrus ropade Herre hjälp mig. Du kanske endast viskade: Herre nu orkar jag inte mera, allt är slut.

Du trossvage sade Jesus åt Petrus. Varför tvivlade du? Han är vår styrka. Inför honom får vi sjunka ner och likt lärjungarna säga: Du måste vara Guds son.

Stora Guds män har fått uppleva detta. Profeten Elia hade en sådan här upplevelse. Gud har gripit in. Han som är klippan och kraften. Han har lyft. Vandringen har fortsatt, men liksom för patriarken Jakob. Haltande, lutande mot nåden. Den egna kraften har slagits i spillror. Gud vill inte att den skall vara så stark att den skymmer Kristus.

Även små Guds barn får uppleva detta. En kortare eller längre tid. Barnet viskar: Herre hjälp mig. En hand sträcks ut. Hjälpen kommer från himlen. Glädjen återkommer. Tron vaknar till liv, Jesu Guds sons tro, tron som håller. Gud är god. Han är stark. Jag får vara svag. Jag får sjunga om honom, prisa honom. I svaghet, i medvind, i motvind.

Men blott en dag, blott ett ögonblick i sänder. Fram tills jag når det goda land.

Psaltaren 2

Psalm 2 är en psalm som också i dag känns mycket aktuell. Varför rasar hednafolken, varför tänker folken fåfängliga tankar. Furstarna rådslår med varandra, mot Herren och hans smorde (Jesus).

Jesus besegrade synden och döden. Den onde blev nerkastad till jorden." Gläd er ni himlar men ve dig du jord"

Handla nu vist ni kungar. Låt varna er ni kungar på jorden.

Ge sonen hyllningskyss.

Finner vi idag kungar och furstar som vittnar om Jesus? Om honom som har all makt i himmelen och på jorden. Även idag har han makten. Han låter agnarna skiljas från vetet.

När han sedan stiger ned så har han lönen med sig. Då skall allt bli annorlunda. Mycket annorlunda. Evig salighet för de trogna(vetet) som han skall samla in i sina lador. Agnarna bränns upp i eld. 

Bibeln vittnar om de frälstas eviga salighet. Inget mänskligt öga har ännu sett det.

En jublande förgård till paradis

" En jublande förgård till paradis vill Gud att hans kyrka skall vara"

Kyrkoherdens ord i slutbönen i dagens gudstjänst lämnade i mitt sinne. Jag var med dottern i vår kyrka. Hon skulle sjunga här samtidigt som det tändes ljus i Lillkyro kyrka för mormor och de som lämnat den här jorden.

Guds kyrka vandrar mot evigheten ledd av Herren Jesus. I den kyrkan är troende över hela världen delaktiga.

I himlen samlas en annan skara som vi sjunger i samma psalm (130). När psalmen vi sjungit en sista gång o Gud låt oss fridfullt få somna.

Däruppe deltar även änglarna i sången. " om frälsningen talar var jublande ton"

Vår Gud vare ära och tack och lov från nu och till evighet! Amen.

Psaltaren

Psaltaren inleds med två korta psalmer. Den första handlar om den rättfärdige och den orättfärdige. Månne Herren Jesus har sjungit även dessa. Han som är vår rättfärdighet.

Språket är tydligt och visar klart på skillnaden mellan rättfärdiga och orättfärdiga människor.

Salig är den som har sin glädje i Herrens undervisning. Han är som ett träd planterat vid vattenbäckar. När bäcken porlar eller Ordet når oss får trädet friskt vatten till sina rötter.

Trädet hålls friskt. Trädet är helt beroende av bäckens vatten. Trädets rötter går inte djupt ner i jorden som ifall det växte på en torr plats. Trädets rötter sträcker sig i sidled mot bäckens vatten.

Trädet är alltså helt beroende av att bäcken porlar och vattnet rinner vidare. Som kristna är vi helt beroende av ordet. Så vill Herren ha det. Han vill att ordet skall vara våra fötters lykta och ett ljus på vår stig. 

Psalmen och bilden av vattnet och löven kan också anses vara en bild av det kristna dopet. 

Trädet bär frukt i rätt tid och löven vissnar inte. 

Guds Ord

Och jag såg himlen öppen och se en vit häst.

Han som satt på den heter Trofast och Sann.

Han dömer och strider i rättfärdighet.

Hans ögon var och är som eldslågor.

Han var klädd i en mantel som hade doppats i blod.

Det namn som han fått är Guds Ord.

De himmelska härarna följde honom på vita hästar. De var klädda i vitt rent linnetyg.

Konungars Konung, herrarnas Herre!