Sådant är människans liv här på jorden. Vi vandrar vidare, en dag, ett ögonblick i sänder. Vi tänker inte så mycket på det. Någonstans i bibeln står det om jag minns rätt: alla mina dagar är räknade. Står det också? De är skrivna i din bok.
Då jag i går fick feber, blev jag tvungen att vara hemma idag. Mycket finns som jag hade tänkt att skulle göras idag. Då människan får feber är det något som är i olag. Kroppen reagerar på en infektion av något slag. Vi regerar olika på feber och sjukdom. Huvudet blir tungt, man blir mer eller mindre trött. Ja det är något som man inte kan påverka så mycket. I bland orkar vi vara uppe. Ibland blir vi sängliggande.
Gud som har allt i sin hand använder också dessa människans svagheter. Svagheter som efter syndafallet drabbar oss alla på något sätt. För mig blev därför gårdagens tema litet speciellt. Vi minns hur Gud hade sänt lärjungarna ut på sjön. Det kom storm. De fick kämpa i motvind. Började skeppet sjunka? Lärjungarna kunde ingenting göra, men båten kämpade mot vågorna. Skedde någonting som de inte hade räknat med?
Då ser de en skepnad komma gående på sjön. De är så "bortråddade"att de inte till först känner igen honom. Men han kommer, deras mästare. Han räcker ut handen. Petrus tro testas. Han ber om ett tecken: Herre om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet. Jesus svarar: kom. Petrus tror. Han går på vattnet mot Jesus och ända fram till Jesus. Då tappar han blicken. Han ser sig själv, han ser vågorna, han sjunker. Kanske blev upplevelsen så stark för honom att den blev viktigare än Jesus?
Har du någon gång gått på vatten, eller har det känts som om du fått gå på vatten. Tron har blivit styrkt. Du har känt att Herren varit med. Du skulle ännu vilja litet suga på karamellen. Känslan att himlen är nära har varit så stark att du velat stanna ännu en liten tid uppe på berget, förklaringsberget.
Har du någon gång hastigt tagits ned från berget. Tvivlen har uppstigit och helt förmörkat solen. Du har sjunkt ner, djupt i dödskuggans dal. Du har inte orkat be. Djupets vatten har omgett dig såsom det omslöt profeten Jona. Du som varit så stark, styrkt av Herren, du som orkat glädja dig över nåden. Du som velat prisa Herren. Du som fått vittna om honom och kanske också med uppriktig glädje och tacksamhet.
Då sjunker allt till botten. Du känner att nu frestar den onde dig. Du kan dock ingenting göra. Du känner dig övergiven av Herren. Då liksom åt Petrus räcks en hand ut. Petrus ropade Herre hjälp mig. Du kanske endast viskade: Herre nu orkar jag inte mera, allt är slut.
Du trossvage sade Jesus åt Petrus. Varför tvivlade du? Han är vår styrka. Inför honom får vi sjunka ner och likt lärjungarna säga: Du måste vara Guds son.
Stora Guds män har fått uppleva detta. Profeten Elia hade en sådan här upplevelse. Gud har gripit in. Han som är klippan och kraften. Han har lyft. Vandringen har fortsatt, men liksom för patriarken Jakob. Haltande, lutande mot nåden. Den egna kraften har slagits i spillror. Gud vill inte att den skall vara så stark att den skymmer Kristus.
Även små Guds barn får uppleva detta. En kortare eller längre tid. Barnet viskar: Herre hjälp mig. En hand sträcks ut. Hjälpen kommer från himlen. Glädjen återkommer. Tron vaknar till liv, Jesu Guds sons tro, tron som håller. Gud är god. Han är stark. Jag får vara svag. Jag får sjunga om honom, prisa honom. I svaghet, i medvind, i motvind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar