Befriade av Jesus fri från frestarens garn

 "När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv. 

Det är ju inte änglar han tar sig an, utan Abrahams barn. Därför måste han bli lik sina bröder i allt, för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. 

Genom att han själv har fått lida och blivit frestad kan han hjälpa dem som frestas."

Hebreerbrevets andra kapitel lyfter fram att Jesus befriat oss. Jesus var och är en trogen överstepräst inför Gud.

Jesus sonar folkets synder. Jesus hjälper dem som frestas. 

Det är så förunderligt att tron på Jesus frigör. Synden binder inte mera. Visst går djävulen runt som ett rytande lejon. - Men hos Jesus råder friden.

Många gånger lyckas den onde genom sina lögner skaka om vår frid. Men klippan Kristus står stadigt.

Då vår tro får bli förankrad i denna Kristusklippa tämjs även döden. Som Curt Westman brukar säga blir den endast en färjeman till livet.

I den gamla sången sjunger vi:

"Guds Son har gjort mej fri från Satans tyranni, från synd som vann, från lagens bann, från dödens skräck och helvetsbrand.

Min Gud tog på sej den dom som låg på mej, sej undergav Guds viljas krav till pina, död och grav.

Jag där Guds kärlek ser och tror, den är så obegripligt stor, så god emot en ond från topp till rot, som ingenting var till behag, förutom den förbjudna smak, och som han fann med håg och hand i satans hårda band.

Jag ger mej Gud i våld, och de i ormens sold ska klart förstå att jag vill gå i friheten Gud lät mej få! Det glädje ger och tröst att följa Jesu röst, att gå förbi försåten fri, mot himlens harmoni!

Den värld som här far efter vind får aldrig mera ta mej blind med sej, o nej, till gropen går jag ej!

Jag är ju alltför dyrköpt för att tro att synden lyckliggör, jag fnyser åt dess fröjd och ståt -till himlen går min stråt.

Mitt hjärta i mej ler när jag min grav beser. Ej blomsteräng, ej furstlig peng kan bädda mej så ljuvlig säng.

Min död är färjeman till livets fasta land, Gud Sebaot har där sitt slott, och där är evigt gott!

Om vinden här går hårt emot och späker mej från hår till fot - all kur känns sur för människans natur - den gör dock tränat, raskt och lätt vart sinne som vill kämpa rätt, ja, korset än ger friheten som är från himmelen!"