Det växte ännu ingen buske på jorden och ingen ört hade ännu skjutit upp ur marken. Ty Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den.
Men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken. Och Herren Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ."
Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. Och Herren Gud lät alla slags träd som var ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken. Livets träd liksom trädet med kunskap om gott och ont satte han mitt i lustgården."
Så vittnar gudsmannen Mose om den första tiden här på jorden. Gud gav människan livsande. Människan blev levande. Människan satte Gud i den lustgård som han planterat.
Ingen död fanns. Ingen synd. Allt var gott. Livets träd stod mitt i lustgården. Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den. Gud gav mannen en medhjälpare. Kvinnan som var mannens like.
Nog är det ett vackert skimmer över berättelsen om livet i lustgården. Vi kan riktigt känna friden och harmonin, den himmelska.
Guds goda vilja. Den himmelske Faderns kärlek. Hoppet och framtidstron.
En gång öppnas det rike som stått berett sedan världens skapelse. Jesu röst ljuder: "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar