I morgonpsalmen sjunger vi: "Till dina änglar, Herre, säg att de mig följer på min väg, att de bevarar mig från fall, från ond, bråd död och ofärd all. Och när jag slutat livets stig, låt dem mig leda hem till dig."
Jag tänker på Guds änglahär som vanligtvis är osynlig för våra jordiska ögon. Psalmförfattaren förtröstar ytterst på Jesus. Han är den högsta fröjden som hjärtat vet. I hans vård får vi lämna nära och kära.
Så har vi av Guds nåd fått en ny dag, en vilodag, en Herrens dag då han vill möta oss i sitt ord. I stora katekesen skriver Luther angående vilodagen att vi må komma ihåg att vi dagligen lever i djävulens rike, och han vilar varken dag eller natt, utan söker överrumpla oss.
Därför måste vi städse ha Guds ord i hjärtat, på tungan och för våra öron. Guds ord står emot den onde.
"Däremot har ordet, om man med allvar betraktar, hör och använder det, en sådan kraft, att det aldrig återvänder utan frukt, utan uppväcker ett nytt förstånd, ny lust och andakt samt skapar rent hjärta och rena tankar.
Ty det är här icke fråga om kraftlösa och döda, utan om verksamma och levande ord. Och om än ingen annan nytta eller nöd dreve oss därtill, så borde dock var och en lockas att syssla med ordet redan därför, att djävulen så skrämmes och jagas på flykten."
Tack gode Gud för ditt Ord och det beskydd som det ger oss varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar