I Konungaboken läser vi om samme Manasse Hans far var Hiskia och hans mor hette Hefsi-Ba. Hefsi-Ba betyder ”min glädje är i henne”. Namnet används om det återupprättade Sion i Jes 62:4.
I Konungaboken läser vi också mera specifikt om hur Gud talade till Manasse. Han talade genom profeterna.
"Då talade Herren genom sina tjänare profeterna och sade: ”Manasse, Juda kung, har begått dessa avskyvärda synder. Han har gjort mer ont än amoreerna före honom, och med sina eländiga avgudar har han fått också Juda att synda.
Därför säger Herren, Israels Gud: Jag ska låta en sådan olycka drabba Jerusalem och Juda att det ska eka i båda öronen på var och en som får höra det.
Över Jerusalem ska jag sträcka ut det mätsnöre som jag använde på Samaria och det sänklod som jag använde på Ahabs släkt. Jag ska skölja Jerusalem rent, som när man sköljer ett fat och sedan vänder det upp och ner när man har sköljt det.
Jag ska förkasta den rest som är kvar av min arvedel och ge dem i deras fienders hand. De ska bli ett rov och ett byte för alla sina fiender, därför att de har gjort det som är ont i mina ögon och väckt min vrede från den dag då deras fäder drog ut ur Egypten ända till denna dag.”
Konungaboken vittnar inte direkt om Manasses omvändelse utan hänvisar till Krönikeboken.
Finns det ännu idag profeter som i Guds kraft burna av ordets auktoritet står upp och varnar för syndens följder? Lyssnar de andliga ledarna till det profetiska ordet? Förkastar man varningen från Gud och vänder om eller fortsätter man på sin självvalda väg?
I dagens tidning säger biskopen angående tudelningen i Pedersöre församling: Citatet börjar "Åstrand ser endast ett alternativ för Pedersöre församling: att församlingen reser vidare tillsammans "med en ny kapten ombord".Citatet slut.
Guds ord visar på en annan väg, omvändelsens väg där man ödmjukar sig under Guds mäktiga hand och tar avstånd från olydnaden mot Guds ord. Det finns en välsignad väg vidare där man erkänner att äktenskapet är ett förbund mellan en kvinna och en man och Gud har en evig ordning i sin församling och kyrka.
När en kapten stiger på skeppet och styr i egen vishet in på okända vatten utan att följa karta och kompass (Guds ord och den Helige Ande som tolk) går det inte väl.
Gud överger inte sitt folk. Vi får fortsätta att be om väckelse, nåd och förbarmande.
I en sång sjunger vi om ett skepp som når ända till himmelens hamn. På det skeppet vill jag bli kvar:
"1. Vad heter skeppet, som er för till evighetens hamn?
Vårt skepp, det är förbundets ark och Kristus är dess namn.
Vårt segel fylls av nådens vind, till salighet det går.
Vi ankrar snart vid hemmets strand, där Lammets bröllop står.
2. Hur många är ni där ombord som far till evig vår?
Vi tusen sinom tusen är, av nåd vi leva får.
Vårt segel fylls av nådens vind, till salighet det går.
Vi ankrar snart vid hemmets strand, där Lammets bröllop står.
3. Vem är då lotsen som er för på livets vida hav?
Vår lots är Herrens Ande god, som aldrig styr i kvav.
Vårt segel fylls av nådens vind, till salighet det går.
Vi ankrar snart vid hemmets strand, där Lammets bröllop står.
4. Vår fyrbåk, det är Herrens ord, Guds nåd vårt resepass.
Se, Lammets verk på Golgata, dit pekar vår kompass.
Vårt segel fylls av nådens vind, till salighet det går.
Vi ankrar snart vid hemmets strand, där Lammets bröllop står.
5. Finns det då plats för fler ombord som fara får med er?
Ja, här är rum för vem som helst, fri resa Gud oss ger.
Vårt segel fylls av nådens vind, till salighet det går.
Vi ankrar snart vid hemmets strand, där Lammets bröllop står.
6. Och när vi en gång lyckligt fått till hamnen komma fram,
vår sång skall bli om dina sår och om ditt blod, Guds Lamm!
Vårt segel fylls av nådens vind, till salighet det går.
Vi ankrar snart vid hemmets strand, där Lammets bröllop står.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar