"Låt min muns tal och mitt hjärtas tankar behaga dig, Herre, min klippa och min återlösare."
På porten till trappan upp till predikstolen i kyrkan i Pargas står orden från den 19. psalmen skrivna.
Jesu broder Jakob skriver: "Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild. Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan väl en källa från samma åder ge både sött och bittert vatten?"
I en Sions sång sjunger vi om den nya tungan, som får sjunga Lammets sång. I Uppenbarelseboken återger Johannes sången på glashavet, Lammets sång " Och jag såg liksom ett glashav blandat med eld, och på glashavet såg jag dem stå som hade vunnit seger över vilddjuret och dess bild och dess namns tal. De har Guds harpor i händerna och sjunger Moses, Guds tjänares, sång och sången till Lammet."
Jesus har segrat och Guds ord föder den nya människan och den nya tungan, som förmår prisa sin skapare. Den nya tungan får bära Guds ord på sina läppar redan nu och sedan då himmel och jord gått under, medan Guds ord som består ljuder i Evigheten.
Knäna blev mjuka när jag öppnade porten med orden som var en hälsning från Gud, från himlen där alla och allting samstämmigt prisar Gud och Lammet.
"Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall. Den går ut från Guds och Lammets tron."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar