Aposteln Paulus fortsätter sin beskrivning av den gudomliga kärleken. Tacksamheten till Gud blir större och större över denna himmelska kraft som består i evighet:
Kärleken är tålig och mild. Den avundas inte och den varken skryter eller är uppblåst.
Den beter sig inte illa, den söker inte sitt och den brusar inte upp. Den tänker inte på det onda och den gläder sig inte över orätten. Nej den gläds med sanningen.
Allt bär den och allt tror den. Allt hoppas den och allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den bär in i evigheten, om än profetiorna försvinner, tungomålen tystnar och kunskapen försvinner.
Vi märker att kärleken är den största nådegåvan vilken Jesus ju också är. Han gav sitt liv till frälsning för var och en som tror.
Vi människor förstår endast delvist och likadant är vårt profeterande. När det fullkomliga kommer försvinner allt bristfälligt.
Ett barn talar och tänker som ett barn och förstår på ett barns vis.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se Jesus ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag bara till en del, men då ska jag känna fullkomligt, så som jag själv blivit fullkomligt känd. Tänk att vi en dag till fullo skall se, känna och förstå Herren Jesus.
Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Nog definierar aposteln Paulus mycket noggrant vad bibelordet menar med kärleken.
När vi av Guds nåd får ha en levande tro och ett evigt hopp i Jesus är vi redan omsluten av Guds ofattbara kärlek.
Guds ord är sanning. Det avslöjar lögnen och människors dåraktiga tänkesätt. Ja Guds ord är en domare över alla begär och tankar.
Vi kan inte fatta Guds oändliga kärlek. Men djävulens plagiat kan aldrig bestå inför Guds ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar