söndag 4 februari 2018

Som att komma hem

En man hade fått nåd att börja tro. Man frågade av honom hur det kändes. Han svarade:  "Det var som att komma hem". Tänk vilken nåd att strax få känna att nu har jag kommit hem.
Jag vill stå upp och gå hem till min Fader sade den förlorade sonen. Han gick hem. Där väntade Fadern.

Tyngd av bördor

Fast Kristus försonat världens synd känner vi ändå av syndens börda. Det är väl bra. Vår jordiska kropp bär som en följd av syndafallet på syndens smitta. Därför behöver vi Jesus. Genom tron blir vi födda på nytt och har därför en ny kropp.

Därför lever vi ett nytt liv i den nya Kristuskroppen. Den jordiska kroppen lämnar inte den här jorden. Den nya människan är på vandring hem till Gud.

Längre än så här kommer jag inte denna morgon. Längre behöver jag inte heller komma. I dag är det Herrens dag, en vilodag. I Guds ord och hans löften finner jag vila. Syndig, men rättfärdig för Kristi skull, underbara ord.

Välsignad vilodag!

Syndasäcken

Ibland talar man om syndasäcken. Kanske vi tänker på olika saker då vi hör ett sådant uttryck. John Bunyan beskriver i sin bok Kristens resa den tunga ryggsäcken, som vandraren Kristen bär med sig under en del av vandringen från staden Fördärv.

I en vacker sång sjunger vi "han som tunga bördan bär, blir ofta trött på färden. Bär du på syndens börda? Jag tror nog att varje Kristen känt syndens börda. Med en sådan börda är det inte lätt att vandra.

Kristen blev fri från sin börda. Du och jag behöver inte heller bära den. Kristus bar Kristens börda. All synd som säcken rymmer tog han på sig. All synd som världens syndasäckar rymmer försonade han på korset. Jesus uppstod till vår rättfärdighet och därför behöver vi inte släpa på syndasäcken. Han bär den.

lördag 3 februari 2018

En man på fältet

Bibeln är en förunderlig bok. Gud talar ibland förunderligt genom ordet som är nerskrivet under den Helige Andes ledning. Idag fäste jag mig vid ett möte i ödemarken, på fältet.

Jakob sände Josef till höglandet i Shekem. I de svalare högländerna fanns det bete även under den torra sommaren. Jag är beredd svarar Josef. Anade han vad som väntade honom?

Han hade lämnat Hebrons dal och irrar omkring på fältet vid Shekem. Medan han irrar på fältet möter han en man. Bibeln berättar inte mera om mötet och inte heller om mannen.

Men Josef får veta att bröderna begett sig till Dotan, 2 mil därifrån. Och Josef ger sig iväg mot Dotan.

Manteln sölas i blod och sänds hem till Fadern Israel, han som sänt ut sin son. Sonen, brodern kastas i brunnen och säljs för 20 siklar silver.

Färden fortsätter för Josef, ända till Egypten. Men med honom går hans Fader Jakobs, Israels, Isaks och Abrahams Gud.

Be i den helige Ande

Judas skriver i sitt brev om att vi skall be i den helige Ande. Uttrycket som nådde mig i bilen berörde mig. Ber jag i den helige Ande? Vad menar aposteln?

Jag tror nog att jag glömt att be i den helige Ande. Ber jag inte oftast i mig själv? Är Guds ord grunden för mina böner? Är Gud grunden för mina böner?

Jag hade åter ärende till läkaren med ett av barnen. Skolhälsovården hade uppmanat till läkarbesök. Hostan ger inte riktigt med sig och perioden med feber var en vecka. Jag satt och betraktade patienterna. De flesta var gamla, halta och prövade, samt märkta av livet.

Nog klagar vi så lätt i onödan. Hur var det månne på Judas tid? Vilket budskap ger Bibeln oss. Hurudana gärningar, hurudana böner stiger upp ur den helige Ande?

Människan vandrar genom livet mot döden. Vi kan inte fly den. Kroppen blir slut och en dag är vi borta. Men så är det ju ändå inte. Vi är ju på vandring hem till Gud, till det rike han berett i sin Son. Många kommer aldrig dit. De såg aldrig Jesus. De hade inte tid att lyssna till hans ord.

De hade så bråttom för att hinna leva innan de dör, att de glömde att leva. De förstod aldrig att livet var Jesus. Att det liv som levs i honom inte är förgängligt. Gud lär oss att leva och be i den helige Ande. Lär oss att Jesus är livet och att det liv som levs i honom är evigt. Det fortsätter bortom död och grav.

Fredagen gick mot sitt slut. Hur ser Gud på det liv som levdes i vårt land den 2. februari 2018? Missmodet tog mig när jag kom hem. Febern hade återvänt. Den tredje bilen startade inte. Arbetet lämnade på hälft. Även jag är en av de som klagar.

Hur glömde jag så fort att be i den helige Ande? Judas uppmaningar bör vi nog ta till oss. Vilka strider är det vi strider? Vem gjorde mera i går för de fattiga? De som skrek och väsnades och stannade av arbetslivet i Finland, eller de som ändå arbetade för att läkaren skulle kunna behandla den dementa farbrorn, mamman som fostrat 10 barn mitt under ett strävsamt liv. Jordbrukaren från hembyn som först igår hade tagit sig tid att besöka läkare.

Lär oss att be i den helige Ande. Lär mig att fördra den som skällde över en 200 euros räkning. Lär mig att tacka för den välfärd vi idag får ha. Problemet i Finland är inte brist på pengar. Det största problemet är inte heller en ojämn och orättvis fördelning.

Det största problemet är att vi, även jag glömmer vår Gud. Att vi jagar efter vind. Att vi jagar efter nöjen, pengar och egendom, men inte ser Jesus. Att vi inte hör hans röst en februaridag 2018. En dag som förgick en kort tid innan jordens Herre kommer åter.

Nog är det Guds ord som Judas förmedlar i sitt korta brev. Tänk om jag och allt fler även skulle få nåd att läsa det brevet. Tack Gud att även vi fick besöka läkaren. Tack för att den demente mannen får vård. Tack för att mamman får vård. Tack även för att den arge mannen som klagar över sin räkning. Tack för att du ännu välsignar och upprätthåller vårt land. Tack för att du dog för min skull. Tack för en ny nådens dag. Tack för det eviga livet. Tack för bönens möjlighet. Tack gode Gud!

Jag glömde de strejkande. Gud nu får jag be i den helige Ande. Gud du vet vilken uppgift de har, fastän jag inte gör det. Visa dig för dem Herre. Du kan nå dem, du som når oss alla. Hjälp dem och oss alla att inse att tiden är kort. Ge oss visa hjärtan och en tjänande Ande. Håll oss vakna tills du kommer,så att vi får gå in i din glädje..

torsdag 1 februari 2018

Här under korset vandra jag får

Med ett enkelt träkors, ett tomt kors framför är det gott att sluta ögonen. Det är fullbordat. Jesus gav sitt liv, sitt dyra blod. Under 10 minuter hinner man fundera mycket.

Röda korset hade valt en vacker lokal för blodgivning. Du somnade nästan sade sköterskan. Kanske jag borde ha berättat för henne om kullen utanför Jerusalem.

I Jesu namn!

I Jesu namn fick vi igår kväll börja en serie skolningar. I den Ingermanländska kyrkans regi studerar vi teologi. Vad det sen leder till vet endast Gud. Hur och i vilken omfattning jag har möjlighet att delta vet han också. Igår behandlade vi den kristna kyrkans 2000 år. Kampen mot olika villfarelser genom tider av förföljelse och bedrövelser.

Nog är Gud stor. Han utvalde apostlarna. Han sände dem ut. Själv har han gått med. Intet nytt under solen kan man säga. De villfarelser som florerar idag har funnits med hela vägen. Man har hela tiden velat anpassa kristendomen till rådande strömningar i världen.

Platon, Aristoteles, konungars vilja, romantiken, liberalismen o.s.v. Motsatsen till tro är inte vetenskap utan otro. Otron gör att människor fäster sig vid de olika strömningarna av stolligheter och ren dårskap.  Men än idag finns det på jorden en levande apostolisk tro.

Gud öppnar och han stänger. Den Lutherska kyrkan i Finland har stängt sina dörrar. Ja, de dörrarna är stängda då det krävs underkastelse till obibliska  beslut och dogmer. Från  öster dit fäder och mödrar för ett tiotal år sen gick med budskapet om Herren Jesus bereds nu en möjlighet.

Vad det leder till vet Gud. Han har allt i sin hand. Ja, nog känns det litet ovanligt att igen sitta på skolbänken. Visst fick jag även igår känna hur ormen kom slingrande med sina viskningar. Människan är svag, men ordet står ändå fast.

I Jesu namn går vi vidare. Snart kommer Han. Punden bör ändå eller just därför förvaltas. Gud är god!