Jesus

Vem är Jesus. Känner jag honom? Ser jag honom, eller ser jag blott timmermannens son.

Saliga de stunder, då man likt Tomas får se och utbrista: Min Herre och min Gud!

Saliga de stunder då du får se eld- och molnstoden under din vandring.

Ja Gud steg ner. Hans namn är Jesus. Han vandrade här. Korset lyfte honom mot skyn, men han måste ner i jorden. Han lades och låg i en jordisk grav.

Han var Gud. Han blev människa. Han var både Gud och människa. Som den första människa hörde han basunens röst. Basunen som kallade honom hem till sin Fader.

Men han levde ännu 40 dagar här på jorden. Med den nya härlighetskroppen. Den som han berett för dig och mig.

Den kropp som inte är av jord. Den kropp som är av Gud. I den nya människokroppen lyfte han mot himmelen.
Men Anden lämnade han kvar. Den helige Ande som förklar Jesus i våra hjärtan.

Då blir marken helig. Då är stunden ljuvlig. Då när människan får möta sin Gud. Då när människan får möta Jesus.

Då bleknar världen. Då räds du inte, då förundras du inte över vilddjuren. Då får du likt Hanok vandra med din Gud. Du är märkt av Herren Jesus och han för dig hem.

Vägen hem, tillsammans med Jesus. Han är vägen hem. På den vägen vill vi vandra.

Jag har stigit ner för att befria dem

I dagens bibelläsning håller Stefanus sitt avskedstal. Han nämner om Mose som vid 40 års ålder trodde att han skulle befria folket. Men han var inte då ännu satt till ledare och domare över folket.

Han skulle ut i öknen och han levde som främling i Midjans land. 40 år senare möter han Gud vid den brinnande törnbusken.

Det står att en ängel visade sig för honom i flamman från en brinnande törnbuske.

Mose förundrade sig över synen han såg. Han gick närmare för att se. Då kom Herrens röst: Jag är dina fäders Gud. Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Mose grips av fruktan. Han vågar inte se.
Herrens röst ljuder: Ta av dig dina sandaler, du står på helig mark!

Ja visst var marken helig, för Gud hade stigit ner från himlen, för att befria sitt folk.

Gå nu! Jag sänder dig till Egypten. Mose blev sänd, men Herren var befriaren.

Och Mose han visste. Han vittnade för Israels barn om en profet, lik honom som Gud skulle låta träda fram ur era bröders krets.

Mose kände profeten. Han hade fått möta den törnekrönte. Han visste vem som var Israels Gud.

Israels Gud, han som stiger ner till jorden. Han som blir människa, profeten, Herren Jesus.

Stefanus hade ett långt tal. Ett tal som förklarar Herren Jesus. Ovanför honom står himlen öppen, men pöbeln ser det inte.

Stefanus, han ser. Han ser Jesus stå på Guds högra sida. Stenarna haglar över honom. Han står på knä i bön, djupt nere, i gropen. Han ber med hög röst om förbarmande för sina mördare.

Vid de orden somnar han in. Himmelen var öppen för hans själ. Den gick hem till Gud. Jesus var hans förlossare. Hans förlossare som lever!

Jag vet att min förlossare lever!

Han har mig köpt med blodet

Vi har en sångskatt som är oerhört värdefull. Sions sånger är hjärtats sånger. I många sånger är hjärtat redan i himmelen. I andra så är det på väg dit upp. I en del verser går frestelsernas vågor höga.

"Han har mig köpt med blodet och hans jag vara vill"

Kan man skriva så på jordiskt språk? Förstår världen ett sådant språk? Nej, det är inte jordiskt språk.

" intet nya tungan binder" Tänk att då vi samlas till sammankomst så får vi redan före predikan värmas av dessa himlasånger. Vi kristna är ju tudelade. Vi har själen som Jesus köpt och renat. Vi har den andra delen, köttet eller kroppen som hör jorden till.

Båda är ju viktiga. Kroppen är till för den här jorden och den är fantastiskt skapad. Själen eller anden är en gåva given för himmelen. En kristens själ eller ande är egentligen redan i evigheten.

Den är hos Jesus, som sitter på tronen hos Gud. En kristens själ är köpt av Gud genom Jesu blod. När Guds ande får uppenbara det för oss så förstår vi också att Jesus en gång hämtar sina egna. Han hämtar det, alltså de människor som hör honom till.

Visst är det en enkel teologi, som Gud visar oss i sångskatten. I lördags fick jag helt konkret uppleva hur Guds ande talade genom sångerna. Jag hade egentligen varit glad för att "få" vara med på sommarmötet. Jag upplevde att Gud hade steg för steg gett ett budskap för tillfället.

På så vis är det ju ofta. Gud leder och själv får man endast lyssna till hans röst. Han formar på sitt suveräna sätt det budskap som han vill förmedla. Han bereder också i sin vishet om det är basunens, eller den stilla susningens röst.

Men där i bänken upplevde jag ett sådant motstånd, som jag sällan upplevt. De svarta korparna frestade, men de fick steg för steg ge vika. Tätt vid korset först jag fann nåden underbara.

Ja, allting är i Guds händer. Han bereder, styrker och också avkläder enligt sin stora vishet. Men korparna då? Ja även de svarta korparna, har sitt ursprung hos Gud. Ibland tillåter han att de får kraxa sitt gudlösa kraxande en stund. Ibland kanske han fostrar människan genom dem.

I himmelen finns inga svarta korpar. De flyger här nere, då de är utkastade från himmelen. De är redan besegrade och Gud tillåter inte att de bygger sina bon i han egna. De kommer och kraxar, ofta när man minst anar det.

Men då är det gott att minnas: Han har mig köpt med blodet. Då är det gott när anden, vår himlapant stilla viskar: och hans jag vara vill. Och korparna ger vika och buren på örnevingar fortsätter själen sin vandring mot himlatronen.

Förlora fästet

Petrus avslutar sitt andra brev med att varna för att ni inte förlorar fästet.

Fästet, klippan Kristus håller. När vi är fäst vid den klippan har vi evigt liv.

Ja, fast världen runt oss förgår så hotar inget den som är fäst vid klippan.

Ja, fastän hela den laglösa hopen ropar: släpp taget, glöm Honom, så tvivla inte.

Nej, väx i stället till i nåd och kunskap om Herren Jesus. Då dras du inte med i de laglösas villfarelse.

Leva värdigt kallelsen

Paulus ger oss i Efesierbrevet en utmaning. Ja Gud visar sin heliga vilja för oss.

Paulus själv är en fånge i Herren. Kristus har förlossat honom av idel Nåd. Han har mött Kristi kärlek. Den har fångat honom.

Han är ej mera sin egen. Han hör till Kristus. Om vi genom Guds Ande får nåden att första vad detta innebär så får vi nog alla vända ansiktet mot marken. Vi har misslyckats.

Vi har inte levt värdigt kallelsen. Nog är det då gott om vi inte misströstar utan låter Kristus förnya oss.

Endast Jesus kan verka det goda i oss.

Endast han kan göra oss milda och ödmjuka på alla sätt.

Endast han kan lära oss tålamod.

Endast i honom kan vi ha fördrag med varandra i kärlek.

Möt oss Jesus i din kärlek och låt oss bli en fånge i dig. Förnya oss i din kärlek. Bered oss för din himmel redan på den här sidan floden.

Lovsångstoner

"Som din dag så skall din kraft och vara, detta löfte gav han mig" Det skulle vara intressant att veta närmare om tiden då Lina skrev sin psalm.

Vi har en förunderlig Gud. Han talar till sina barn. Barn som är i olika sinnestillstånd.

Sedan kan sångerna och psalmerna styrka medvandrare i århundraden. Visst vandrar Gud med oss. Han är närvarande genom sin Ande och styrker och leder.

Varje dag tills harpornas toner klingar genom himlarymden. Ända tills Evighetens klockor börjar ringa.

Gud är God! Jesus är min Frälsare! Sommaren är nära!

Livet på andra sidan röda havet

Jag kom att tänka på kontraster. Hur var Israels barns liv efter att de blivit räddade genom undret i röda havet. Då lovsången tystnat och ökenvinden brände dag efter dag.

Med dem gick ändå Herren, men de glömde så lätt honom. Linas psalm uttrycker det så väl: Blott en dag ett ögonblick i sänder tills jag nått det goda land.

Vardagstro, när arbetet och det vardagliga fyller livet. Dagarna med möda och arbete. Dagarna då man får komma ihåg att äta. De korta stunderna med dagens manna.

Dagarna då man får lita på att Herrens nåd är var morgon ny.