Söndagsläsning, fortsättning

Jag läser vidare: "Om syndaskulden inte borttagits genom tron på Kristus, följer på den andliga och kroppsliga döden den eviga döden, som inte är ett förintande av människans tillvaro utan en evig tillvaro i helvetets kval."

- - -

Det här bortförklarar många "självutnämnda lutherska" teologer idag.

 Aposteln skriver i andraTessalonikerbrevets första kapitel: "

"Gud är rättfärdig: han straffar med plågor dem som plågar er och låter er som plågas få lindring tillsammans med oss. Det sker när Herren Jesus uppenbarar sig från himlen med sina mäktiga änglar i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. 

De ska straffas med evigt fördärv, skilda från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer på den dagen för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror."

Intressant är att aposteln talar till troende när han varnar för den eviga elden.

Jag citerar åter Pieper-Mueller: "Detta är en nödvändighet, för att de ständigt skall betänka, vad som med nödvändighet skulle bli följden även av deras synder, om de inte genom daglig bot förblir i det andliga livet och korsfäster köttet och dess lustar och begärelser."

Här slutade söndagens läsning. Vid den dagliga boten. Nu på morgonen hade jag möjlighet att läsa vad Luther skriver om dopet. Dopet och boten hör ihop. Jag citerar slutdelen ur Luthers stora katekes:

"74] Och här ser du, att dopet både i anseende till sin kraft och sin sinnebildliga betydelse omsluter jämväl det tredje sakramentet, som man har kallat boten 75] och som egentligen icke är något annat än dopet. Ty vad betyder väl bot annat än att med allvar angripa den gamla människan och börja ett nytt liv? Lever du alltså i bot, så vandrar du i dopet, som icke allenast sinnebildligt häntyder på detta nya liv, utan också verkar, uppväcker och framdriver detsamma. 76] Ty i dopet gives nåd, ande och kraft till att förkväva den gamla människan, så att den nya människan må framkomma och vinna styrka.

77] Fördenskull bliver dopet alltjämt bestående, och även om någon skulle falla därifrån och synda, så står dock alltid en återgång dit öppen för oss, så att vi åter kan vinna herravälde över den gamla människan. 78] Men med vatten behöver man icke mera begjuta oss; ty om man hundra gånger läte sig sänkas ned i vatten, så gives det dock icke mer än ett dop. Men dess verkan och betydelse fortfar och förbliver. 79] Sålunda är boten ingenting annat än en återgång och ett nytt tillträde till dopet, så att man upprepar och övar det, som man förut begynt men sedan upphört med.

80] Detta säger jag, för att man icke skall hängiva sig åt den föreställningen, som vi länge hyst, då vi menade, att dopet nu vore förlorat, så att man icke mera hade någon användning därför, sedan man åter fallit i synd. Orsaken härtill är, att man icke uppskattar dopet annat än efter det yttre verk, som en gång har skett. 81] Och detta låter härleda sig ur vad S:t Hieronymus skrivit: "Boten är den andra räddningsplankan, på vilken vi måste simma och rädda oss, sedan det skepp slagits sönder, på vilket vi stiga ombord och färdas, när vi inträda i kristenheten." 82] På så sätt, när detsamma icke mera tänkes vara oss till gagn, tager man likväl bort dopets övning. Det är därför icke riktigt talat: ty skeppet går icke sönder, emedan det såsom sagt är Guds stiftelse och icke vårt verk. Men det inträffar väl, att vi halka och falla därur. Faller dock någon ur, så må han se till, att han åter simmar till skeppet och håller sig fast där, till dess att han åter kan komma upp på skeppet och fortsätta färden, såsom han förut hade börjat.

83] Man ser härav, vilken hög och förträfflig sak dopet är. Ty det rycker oss ur djävulens gap och gör oss till Guds egendom, det dämpar och borttager synden, vidare stärker det dagligen den nya människan samt övar ständigt sitt verk och förbliver i kraft, till dess vi från detta elände komma till den eviga härligheten.

84] Därför skall var och en betrakta dopet såsom en daglig klädnad, vari han ständigt skall gå klädd, så att han alltid må befinnas leva i tron och dess frukter, underkuvande den gamla människan och tillväxande i den nya. 85] Ty om vi vilja vara kristna, så måste vi flitigt öva det verk, i kraft av vilket vi äro kristna. 86] Om någon åter faller från dopet, så må han åter komma dit. Ty liksom Kristus, nådastolen, icke övergiver oss eller hindrar oss att på nytt komma till honom, även om vi synda, på samma sätt förbliva ock alla hans skatter och gåvor sig ständigt lika. Såsom vi nu en gång i dopet hava fått syndernas förlåtelse, så förbliver denna förlåtelse ännu dagligen hos oss, så länge vi leva, d.v.s. så länge vi dragas med den gamla människan.

"