Längre än solar når

"Långt bortom rymder vida, längre än solar går, högre än stjärnor tindrar den bedjandes suckar når.

Anden från stoftets världar lyfter sitt vingepar, klappar på himlaporten och söker sitt hem, sin Far." (Psalm 325)

Jag betraktar ännu ett foto från gångna tider. Ett foto som vittnar om att vi gästar endast en kort tid här nere på resan till vårt himmelska hem.

Gud har sett det för gott att ge människan en tid här nere. En tid då han bereder och förbereder oss för det som han berett hos sig.

En kristen får hela tiden leva inför Guds ansikte. Vi har en gemenskap med Gud genom tron på Herren Jesus.

Därför är det som vi gör i tro på Jesus aldrig fåfängt. Som kristna har vi ett rikt liv där varje ny dag är en sällsam gåva.

Även idag så finner någon människa sin Frälsare. Gud uppenbarar sin goda vilja och människan får vända om.

Idag tänker jag på den glädjen farmor fick känna då hon fick nåden att känna Jesus sådan han verkligen är. 

I sången sjunger vi:

"Nu bort med allt som ängslar och allt som trycker mig! I Jesu närhet är ej rum för sorgen. Min Jesus är ju nära, om än han döljer sig, och jag är trygg och säker inom borgen. Hur vädret även blåser och vinden stöter på, och flod och slagregn kommer, jag fruktar ej ändå; ty se, min klippa kan ju icke falla.

Min klippa kan ej falla, nej, den står evigt fast, om sol och stjärnor än från himlen faller. En gång, en gång allena den fasta klippan brast för tyngden utav världens synder alla. Men nu, nu kan jag vila i liv och död på den, behöver inte rädas hur satan ryter än och vara trygg och salig i min Jesus.

Ja, trygg och glad och salig vad än som kommer på och hur det även skiftar i mitt sinne. Ty se, nu har jag börjat att, till min tröst, förstå att ej min trygghet sökas skall där inne. Nej, utom mig, i Kristus är all min salighet, mitt liv, min frid, min trygghet för tid och evighet. Gud vare därför lov och pris och ära!" (ss 226)