Tankar på himlavägen

"Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast. 

Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar.

Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig."

(Hebreerbrevet 10: 23-25)

Häromdagen körde jag bil med en ung man. Under färden hann vi diskutera litet. Vi diskuterade om de sammanhang där vi funnit Jesus och där vi vill vara Honom trogna.

Min reskamrat berättade om hur han på söndagen vill besöka mässan. Han har ibland deltagit i Gudstjänster där han inte får delta i nattvarden, då han inte är församlingsmedlem. I Missionsstiftet är han däremot välkommen till Herrens bord. Någon gång besöker han hemförsamlingens gudstjänster.

Jag berättade om min församlingsgemenskap i bönehuset med en enkel liturgi och med Ordet i centrum.

Två lutherska väckelsekristna från norra svenska Österbotten 2024.

Samma Fader i himlen och samme Frälsare. Samma väg till himmelen, men under litet olika förhållanden.

I mina tankar kom Hebreerbrevets författares uppmaning att uppmuntra varandra då vi ser att dagen närmar sig.

Dagen som förändrar allt. Dagen då Guds folk förenas inför Guds o Lammets tron.

"Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna. 

Och de ropade med hög röst: "Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet."