Vivi, Birgit och Ester

"Ännu får ej vandraren vila då han halva vägen har gått. Nej, än skall han framåt ila tills han målet i himlen nått." (ss 161)

Vad är det som för himlavägsvandraren framåt. Vandraren hade en bön att få bli ledd in under Guds Ande och dess välsignelse.

Ingen kan nämligen vandra mot himlen i sin egen kraft. Guds folk behöver uthållighet. Men ytterst handlar det om mod och krafter för den dag som är inne.

Jag läste nyligen i en betraktelse att egentligen, på något vis, så inledde uppståndelsedagen evigheten. Författaren avser Jesu uppståndelse.

Jag tror han har rätt. I Jesus Kristus har vi evigt liv om än den naturliga solen här i tiden delar in livet och tiden i dagar och år.

Vandringen mot himlen är ett liv där vi följer Herren Jesus. Vi följer Honom en utmätt tid för att sedan gå in i Evigheten.

I Boden lyssnade vi till orden om hur Vivi gått in i vilan. På vägen hem hörde vi om hur Birgit är salig som fått dö i Herren.

På lördagskvällen hörde vi om hur Ester gått hem till Gud. När jag sedan igår såg ett foto av Ester kom tårarna. 

Mänskligt sett var Ester allt för ung för att dö. Men hon gick hem till Gud. Skaparen tog hem en ung blomma som var redo att möta sin Gud.

Gud gör inga misstag. Han är god. Här på jorden härjar ändå döden. Här möter vi sorgen. Här kommer tårarna. Livet på jorden förändrades vid syndafallet. Genom tron på den uppståndne Frälsaren har vi ändå gått in i Evigheten.

Den som tror på Jesus lever om hon än dör.

Tre fåglar som lyfter mot himmelen. Tre själar som gått hem till Gud. Det kommer en dag då den naturliga solens ljus byts mot skenet från Gud och Lammet.

Då är det inte mera natt eller dag. När aftonen kommer blir det ljust. En evig snällhet möter Guds barn som kommer hem. På jorden lämnar saknad, sorg och tårar.

Gud torkar den sista tåren..