Mot Kanaans land

Tänk om Josua skulle ha varit rädd och förfärad då han skulle leda Israels barn in i Kanaans land. 

Tänk om folket skulle ha varit skräckslaget och förfärat. 

Jag hörde en gång en predikan om att vad det innebär att frukta Gud. Predikanten berättade om en man som var livrädd för hundar och paralyserad däröver.

Men så mötte han en varg. Något som var större och mäktigare än hunden. Och då blev han fri från sin hundskräck. Hans fruktan flyttades till något större.

Nu minns jag inte alla detaljer men är det inte så vi vandrar ledda av Guds ord. Vi har något mäktigt och evigt som är så mycket större än allt annat.

Naturligtvis skall Guds ord inte paralysera oss. Inte heller skall vi vara rädda inför Guds ord. Men må Guds ord öppna våra ögon att vi ser att det finns en som har all makt. 

Det finns en person och ett ord som avgör mellan himmel och helvete. Det är Jesus och Guds ord. Tar vi emot dem båda är himmelen vår. De är nämligen oskiljaktiga.

När vi följer Jesus och böjer oss inför Guds ord behöver vi inte vara rädda och förfärade.

När Josua på Jerikos hedmarker mötte befälhavaren över Herrens här behövde han inte frukta för striden vid Jeriko. Han hade sett vem som gick före. Och syndens stad Jeriko förgjordes, men Rahab och hennes hus fick en plats bland Guds folk.

Nog är Guds ord rikt och trösterikt. Ännu idag är det en säker och hållbar ledstjärna då vi ofta bävar inför avfall och laglöshet.

Guds ord riktar blicken mot det eviga befäl som är oss givet. Då blir fokus rätt. Då når vi målet tillsammans med den skara som är utkallad ur världen, Guds Israel..