Kyrkkaffe

Vi fick en inbjudan till kyrkkaffe, på uppbrottets söndag, den söndagen det är tänkt att jag skall medverka vid gudstjänsten i Oravais. Det känns bra, det känns lättare att fara.

Mina tankar går till honom som det ändå handlar om, han som måste fråga, finner jag månne tro då jag kommer till jorden.

Aposteln talar om de som älskar Jesu uppenbarelse, hans ankomst. Ja hur förbereder man egentligen en konungs ankomst? I tvåtusen år har Kristi kyrka vetat att världens skapare och förlossare kommer till jorden, att han är på väg.

Förra gången fick han ändå rum i ett stall. Nu vittnar Bibeln om att jordens konungar samlar sig till strid mot honom som kommer. I Josafats dal, i domens dal på Harmageddonslätten samlas jordens folk ledda av sina furstar, vilddjuret och den falske profeten till strid.

I stad efter stad, i by efter by idkar Jesu ovänner sin brända jordens taktik. Man reser upp föredelsens styggelser på plats efter plats. Taktiken är klar, tron skall nertrampas, ingen skall kunna vänta på konungens ankomst med ett fritt och glatt hjärta.

Striden blir ändå kort, men intensiv. Bibeln talar faktiskt om att konungen samlar sina motståndare dit till Josafats dal, till domens dal, en dal som som inte kan defienaras geografiskt.

Sina egna har han därmed märkt med sigill och skyddar och bevarar i öknen. Sigillet är väl ytterst att han utrustar och bevarar dem genom den Helige Ande.

Andens språk, så också Uppenbarelsebokens språk är ofta bildspråk. Den som har öron, den som Guds Helige Ande förklarar ordet för må höra, kan höra, du som har öron hör vad Anden säger till församlingarna.