Av någon anledning har mina tankar idag gått drygt 17 år tillbaka i tiden. Den dag då jag stod i köket och lyssnade på radion om att ett tredje flygpan var på väg mot Washington, två hade redan flygit in i tvillingtornen.
Börjar det nu tänkte jag. Ändå fylldes jag av ett inre lugn. En insikt om att Herren hade full kontroll fast fasansfulla händelser avlöste varandra.
Mitt i smärtorna, mitt i hettan var en Gudsason med. Av de tusentals som dog i tragedin gick många antagligen till vila hos Gud, till vila i Abrahams sköte. Många Guds barn drabbades också av stor smärta och möda. Även där var Gud med.
En del dog ändå utan att känna Jesus och missade målet, där var det sorg och bedrövelse, en evig skada. Många har även därefter vaggats in i en falsk frid, frid, frid och ingen fara.
Utan Jesus finns ingen frid. Evigt olycklig blir den människa som missar sin besökelsetid, den människa som säger nej då Herren i nåd klappar på hjärtats dörr.
Gud är god skrev jag i föregående inlägg. Han gör inte skillnad på människor. Vi har ändå olika livsöden. I alla tider, svåra och lätta kallar han genom evangelium människor till tro och gemenskap med Gud. Ja det är Bibelns budskap och så får vi tro. Guds godhet är det att Han dog för att vi skall få leva.
Mina tankar har ändå idag rört sig i mycket allvarliga banor. Tänk om vi en dag vaknar upp och inser att vi befinner oss mitt i vedermödans tid.
Min vän Mikael är övertygad om att vi är bärgade hemma hos Herren den dag då den siste antikrist träder in på arenan. Bibeln ger dock inte någon entydig bild av att så är fallet. Guds barn drabbas inte av vredesdomen, men bibeln talar om och varnar för en mycket svår tid före och i anslutning till Jesu återkomst till jorden.
Min vän skriver också mycket om ett tusenårsrike av frid som skall råda på den här jorden. Åter igen är jag inte så övertygad. Är det inte det tillstånd av inre frid, som en Jesu vän får uppleva redan här och nu, eller den ro och glädje som den kristnes själ får njuta i himmelen, i väntan på uppståndelsens morgon.
Men däri tror jag att min vän har rätt att vi varje dag behöver vara redo för uppbrott, för uppbrott och förvandling. Vi får leva i glad förväntan på vår och hela kristenhetens förlossares ankomst till jorden.
En Jesu vän får frimodigt leva sitt liv till fullo i väntan på Herrens ankomst. Bibeln vittnar om att vi glatt får lyfta vår blick, då vi ser att förlossningens dag närmar sig. Det är nåd att få leva i väntan på Jesu återkomst och alla Guds barns förlossning.
Det är nåd att få förlita sig på Herren som leder under både ljusa och mörka dagar. Det är nåd att i Anden få skåda in i den framtidsdag som är ljus och lång. Det är också nåd att få lämna var dag i Herrens händer.
Hela vägen går Han med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar