Att glömma och sträcka sig emot

Aposteln Paulus hade blivit gripen av Kristus Jesus. Det ledde till att han kunde glömma det som låg bakom. För Jesu skull hade han förlorat allt. Det som han hade förlorat räknade han som avskräde.

Han ville inte mera förlita sig på yttre ting. Det hade inte mera någon betydelse att han var av Israels folk och Benjamins stam. Det enda som betydde något var rättfärdigheten från Gud genom tron, den som kommer genom tro på Kristus.

Aposteln kände Kristus och han ville allt mera lära känna Kristus och kraften från Hans uppståndelse. Han delar hans lidanden genom att bli lik Honom i en död med Honom.

Allt detta gjorde han i hoppet att nå fram till uppståndelsen från de döda. Han väntade och längtade efter uppståndelsens härliga dag. Den dag då Kristus uppenbarar sig och tjänaren får bli sin Herre lik.

Den dag då allting fullkomnnas och då det uppenbaras vad människan byggt sitt liv på.