Den är inte så populär numera, den gamla julsången. När man läser orden förstår man nog. Den passar inte riktigt in. Stämningen kanske förstörs.
Men för ett Guds barn är den kär. Den lyfter blicken bort från glansbilden, till den verklighet vi lever i på den här sidan om Edens stängda port.
Gud vilar på strå, han kom ner till jorden i sin godhet. Men en godhet som får konsekvenser, omvändelsens vilja, bättringens nåd. "Nu ej i synd jag spille"
Synden hör ju inte till julen, den är ju avskriven som föråldrad, icke rumsren som benämning på människans uppror mot Gud. En uppror som syns i tankar, ord och gärningar. Ett uppror som lyfts upp som en glansbild i tidningen på julaftonen. Ett uppror som fyller bygdens största kyrka några veckor före jul.
Men ett uppror som även syns i mig, jag vill ju vara litet bättre. Jag klarar ju mig ganska bra. Jag vill ju högakta Guds ord. Då svider det. Då gör det ont.
Men där finns glädjen, julens glädje. "Dig Jesus vi behöva". Honom behöver jag, Jesus, den kära barnavännen. Honom behöver norrmannen som hyllas stor i våra nejder, i vår kyrka. Honom behöver den stackars amerikanskan som sålde sina barn till norrmannen och hans finländske man. Honom behöver Pedersöre församling som upplåter sin kyrka, av otänksamhet eller av list.
Vi behöver honom! Det kostar inget, men det innebär något. "Jag vill ej dig bedröva med synder nu igen" Varken med egenrättfärdighet, självgodhet, elakhet, småaktighet, kärlekslöshet..
Listan kan göras lång. Korset var tungt. Segern fullkomlig. Kallelsen världsvid.
Låt oss följa honom, bort från synder, världen och bort från Babel sist en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar