Vi fick ett nytt tillfälle att hälsa på Mommo. Barnen, de två minsta hade nu möjlighet att vara med. Tiden stannar när man sitter vid en dödsbädd. Mommo var vaken nästan hela tiden. Blicken var klar, klarare än på flera år.
Idag hörde hon också sången. Det såg vi. Hon har smärtor. Hon kan ju inte tala men har vissa ljud. En gång tyckte jag att hon nästan deltog i sången.
Vi fick läsa om floden med träd som tjänar som läkedom för folken. Vi fick läsa om att smärtan är borta. Vi fick sluta med orden: Ja katso, minä tulen pian.
Snart hämtar han Mommo hem. Det såg vi. Jesus är med henne i den sista smärtan. Blicken har klarnat. Snart ser hon Jesus, ansikte mot ansikte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar