En dyster vildmark

Grunden håller. Vi har ett profetiskt ord som vi kan förlita oss på. Himmel och jord förgår men Guds ord förgår aldrig.

Ibland blir man trött. Känslorna är inte alltid så varma. Tvivel uppkommer. Tänk om Gud skulle lätta litet på draperiet att vi fick se in litet i Evigheten. Nog skulle det vara lätt att tro då. Tänk om även jag skulle få vara en kort stund på förklaringsberget.

Nytt mod skulle vi då få i striden. Eller? Visst styrker det tron då vi får uppleva dessa stunder av Nåd. Men steget ner är alltid tungt.

Petrus han fick vara där på förklaringsberget. Men just han lyfter fram det som står i skrifterna. Det fasta profetiska ordet. Ordet som lyser upp en mörk plats, ett mörkt och kallt hjärta. Ordet som lyser upp vandrarens väg i en dyster vildmark.

Tills morgonstjärnan uppgår i våra hjärtan. Låt oss be! Lys du morgonstjärna klara. Lys åter upp våra hjärtan. Tack för det profetiska ordet!