Ur Luthers ord för dagen:
"Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus (Fil. 4:7)."
Vi ska inte förstå detta som att det betyder att ingen skulle kunna känna denna frid. Ska vi ha frid med Gud, så måste vi nämligen känna den i hjärta och samvete. Hur skulle annars vårt hjärta och sinne kunna bevaras genom Guds frid?
Så här ska vi förstå detta ord: Även de som inte lärt sig att fly till Gud med bön söker frid. När något smärtar dem ger de sig ut på jakt efter denna frid, men söker endast den frid som förnuftet kan gripa tag om.
Men förnuftet känner inte till någon annan frid än den som består i att smärtan försvinner. Detta är inte en frid som övergår utan som är överens med förnuftet.
De som däremot känner Herren låter sig nöjas med att ha frid med honom. De står modigt kvar i smärtan utan att söka efter en frid som stämmer överens med förnuftet, nämligen gör så att smärtan försvinner.
De står i stället fasta i tron och väntar på att bli styrkta invärtes genom den. De frågar inte efter om smärtan är långvarig eller kortvarig och tänker inte mycket på hur den skulle kunna ta slut.
I stället låter de Gud bestämma, och vill inte veta när, var, hur eller genom vem han ska hjälpa.
Därför visar Gud dem sin nåd och gör slut på smärtan på ett sätt som ingen människa hade kunnat föreställa sig eller önska." (Citatet slut)
En härlig text av reformatorn som fick vara ett Guds redskap.
