En kväll i bönehuset

I kväll fick vi åter en liten stund samlas i Guds hus. Bibelkvällens tema var helgelse. Den enda sanna helgelse, den får vi med vår frälsare sjöng vi i psalmen. Tänk att en kristen är befriad från syndens slaveri. Hon är inte heller en lagens träl, nej hon är tagen i Herrens tjänst. Kallad till frihet i Kristus och utvald till att bära frukt genom goda gärningar för Kristi skull.

Frälst av nåd för Kristi skull. Bevarad i tron genom förtröstan på Guds Ord, Herren Jesus. Intet förmår vi utan Honom. I Honom har vi allt och i hans sår är vi helade.

Tack gode Gud!

Håll er vakna!

Orden är Jesu egna ord. Håll er vakna. Var därför vakna, säger Han.
Ni vet inte när husets Herre kommer, om det blir på kvällen, vid midnatt, eller då tuppen gal, eller på morgonen.

När tuppen gal, samma ord som han sade åt Petrus. Nej, Petrus behöver inte mera de orden. Han verkade medan tid var. Natten kom då tiden att verka tog slut.

Då tuppen gal, rösten som ljuder tidigt på morgonen. Vad var Jesu budskap? Håll er vakna! 

Gläds över att era namn är skrivna i himmelen

Åter en gång går påskens glädjebudskap över en sargad jord. Korset är tomt, graven är tom. Jesus lever, han visade sig för lärjungarna, ja även för mer än 500 på en enda gång.

Allt är fullbordat. Jesus lever och han verkar från sin tron i himmelen. Men han verkar på jorden, såväl som i himmelen.

Han gick bort för att bereda rum. Han vill att även vi skall få vara där han är. Han leder oss fram till den dagen, genom sin Ande och sitt Ord.

"Från kors och grav vi ilar"

Välsignad vandring med den uppståndne!

Då molnen skingras

Jag hörde nyss en berättelse. Han berättar: "Jag var ledsen, tyngd av sorg. Då jag ser mot himlen ser jag att molnen skingras och två änglar skymtar mellan molnen."

Synen gav tröst och sinnesro. Det blev en påminnelse om livet i Guds värld, som pågår vid sidan av vad vi människor kan se och förnimma.

Jag hade också en dröm för rätt länge sedan. Då jag står på marken lyses himmelen upp och Jesus kommer. Min första tanke när jag vaknade var: Jag blev glad, det var ju Jesus. Tänk att jag fick glädjas då han kom på skyarna. Tron, om än en slocknande veke brann ändå i hjärtat. En gång hämtar han sina barn.

Jesus lever. Graven är tom. Ändå är vi inte alltid fyllda av himmelsk glädje och förtröstan. Så kan det vara även på påskdagen, då solen dansar på himmelen och kristenheten firar Jesu segerrika uppståndelse.

Ändrar det på faktum, att vi någon gång inte riktigt hinner med? Nej, livet för en troende är inte enbart hallelujah. Glädjen kan ibland vara borta, även påskglädjen. Den är inget frimärke som vi limmar på då påskmorgonen randas. Lika litet som att vi sänker mungiporna på långfredagen. 

I ordet, vid sammankomsten, i kyrkan, eller i ensamheten inför en öppen bibel möter Jesus oss. Ibland livas vi redan vid den första sången eller versen, ibland först mitt i predikan och någon gång först där hemma då orden tränger in i hjärtat.

I en sång sjunger vi: någonstans bland skuggorna finns Jesus. Han lever om än han i bland är dold för oss, som lever i vår mänskliga svaghet. Molnen skymmer inte solen för evigt. Evighetens morgon randas en dag. Då är sorgen, missmodet borta. Allting förvandlas, glädjen blandas med tacksamhet: Det är ju Jesus!

Andra reaktioner på uppståndelsen

Markus skriver om att Jesus klandrade de elva, för att de inte hade trott på de första vittnena, som berättade att Jesus uppstått, de som sett honom uppstånden.

Jesus klandrade lärjungarna för deras hårda hjärtan och deras otro. Markus nämner Maria Magdalena som det första vittnet. Hon gick och berättade för Jesu vänner som sörjde och grät. Men de trodde ändå inte.

Även Emmausvägsvandrarna beättade för samma skara men inte då heller trodde de. Sedan ger Jesus en uppgift åt sina lärjungar. Evangeliet skulle förkunnas för hela skapelsen.

För vår rättfärdiggörelses skull

Jesus lever. Han uppstod för vår rättfärdiggörelses skull. Paulus använder de orden i Romarbrevet. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda.

Han dog för vår skull. Han uppstod till vår rättfärdighet. Så får vi idag riktigt pröva de orden. Han som uppstod från de döda, Segerfursten, vår Herre.

Värme genom ordet

På vägen till himmelen är Guds ord vår ledstjärna. Guds ord ger också den värme och näring vi behöver för att tron inte skall slockna. Om trons lampa slocknar blir det kallt.

Ett hus har också en värmekälla. Om pannan stannar blir det småningom kallt. Då hjälper det inte att det finns olja. I morse då jag kom in i ett hus var det kallt.

Ingen var hemma, nu har pannan nog slocknat tänkte jag. Jag sökte brytaren och fann den. Inget hände ändå. Jag väntade en stund, men inget liv. Slutligen efter några besök började pannan gå och småningom började den också producera värme.

Gud har inte bråttom hörde jag i en predikan, innan jag körde. Han låter sitt ord bli utsått. I sinom tid bär det frukt och väcker tro, ger värme, liv och glädje.

Den onde däremot har bråttom, han vet att hans tid är kort, förkunnade samma lugna röst.

Det är nog sant måste jag konstatera. På morgonen råkade jag se några andra inlägg på Youtube. Predikanten hoppade, studsade och även ylade. Sedan skulle de som ville tro, be en frälsningsbön.

Det var en frampressad tro. Det mesta byggde på frampressade känslor och förkunnarens, ja även församlingens stora ego. Sedan när vinden blåste däröver var allt borta. Endast falskheten, sveken och de öppna såren lämnade kvar som bittra minnen.

Allt det falska, allt som bygger på människan faller efter en tid. Törne och tistel och motgångar kväver i sinom tid.

Men kvar finns ännu Herrens Nåd. Den stilla susningen. Predikan om förlåtelse för Kristi skull, i Jesu namn och blod. En frälsning grundad på Guds Ord, på försoningsverket på Golgata kors.

Gud har inte ändrat sig. Värdens synd är försonad. Ordet väcker tro, predikan väcker tro.

Det som är grundat på Herren Jesus och hans verk, det består. Ja även om det stormar. Även om värmen ibland känns långt borta.