Trons rättfärdighet

"Men rättfärdigheten framför andra, trons rättfärdighet, som Gud genom Kristus tillräknar oss utan gärningar,a) är varken borgerlig eller ceremoniell, och icke heller består den i ett uppfyllande av Guds lag eller över huvud i våra gärningar. 

Den är något helt annat, en rent passiv rättfärdighet, liksom de förut nämnda äro aktiva. 

Här är det icke fråga om att vi handla eller giva Gud något, utan vi stå rent mottagande och låta en annan verka i oss, nämligen Gud. 

Därför finner jag det lämpligt att kalla trons rättfärdighet eller den kristna rättfärdigheten passiv. 

Detta är en hemlig och fördold rättfärdighet, som världen icke förstår och som de kristna själva icke rätt kunna fasthålla.b) 

I frestelserna fatta de den blott med svårighet. Därför måste den ständigt inskärpas och övas genom att träget praktiseras. Den som icke kan fatta eller fasthålla den i anfäktelser och samvetsångest kan icke bestå. 

Ty det finnes ingen annan så fast och säker tröst för samvetena som denna passiva rättfärdighet.

Men den mänskliga svagheten och eländet är så stort, att då samvetet är förskräckt och då döden hotar, fästa vi våra ögon endast på våra gärningar, på vår värdighet och på lagen. 

När lagen visar oss vår synd, tänka vi genast på vårt liv intill den stunden, och under djupa själskval suckar då syndaren: Huru illa har jag icke levat! 

Om jag blott finge leva längre, skulle jag bättra mitt leverne, o. s. v. Det mänskliga förnuftet kan icke vända sig från den aktiva eller egna rättfärdighetens spegel och lyfta blicken till den passiva eller kristna rättfärdigheten, utan det hänger helt enkelt fast vid den aktiva. 

Så djupt sitter detta onda i oss, och så fast binder oss denna olyckliga vana. Och Satan begagnar sig av vår naturliga svaghet och underblåser och driver på dessa tankar. 

Då måste följden bli, att samvetets bävan, förvirring och förskräckelse växer. Ty av sig själv kan människosjälen omöjligt taga till sig tröst och lita till den blotta nåden, då hon känner sin synd och förskräckes av den. Hon kan icke ståndaktigt bortse från gärningarna. 

Ty detta överstiger människans krafter, tankar och fattningsförmåga, ja, det överstiger också Guds lag. Ehuru lagen är det högsta av allt i världen, är det likväl så långt ifrån att den skulle kunna lugna ett förskräckt samvete, att den tvärtom ökar dess svårmod och driver det till förtvivlan. 

Ty genom lagen blir synden till övermått syndig (Rom. 7, 13)." (Ur Luthers kommentarer till Galaterbrevet)

Martin Luther skriver i sina kommentarer till Galaterbrevet om trons rättfärdighet.

Den är något som Gud genom Kristus tillräknar oss utan gärningar. Den består inte av att vi uppfyller Guds lag. Det handlar aldrig om våra egna gärningar.

Trons rättfärdighet är en gåva. Det är Guds verk då han verkar i oss.

Guds lag är det högsta som finns här i världen. Men den kan aldrig lugna och trösta ett plågat och förskräckt samvete.

Det förmår endast Herren Jesus och hans ljuvliga evangelium..