Han är min Gud

Psaltaren är en bok i Bibeln som blir kärare och kärare. Den var rätt länge helt obekant för mig.

Det som fängslar är hur ofta skribenterna inser att de är helt beroende av Gud och tillika fröjdas över beroendet. När jag skriver helt, så menar jag faktiskt helt. Jag tror att Gud i sin kärlek vill ha det så. Han har vägar och stigar beredda för oss som vi inte anar då vi är mer eller mindre förblindade av synden. Men han leder sina barn där de går bedjande fram. Och de vägar han leder till är också de rätta vägarna, de bästa vägvalen för människan på vandringen hem till Gud.

Jag tänkte nu då jag vaknade nu på morgonen på begreppet ”himlen”, som är en omskrivning av namnet Gud och på Himmelriket som platsen där Gud regerar. Synden däremot är ju olydnad mot Gud och det är något som varje människa är full av oberoende om hon vet och inser det eller inte.

Vilken nåd är det inte då att Gud trots detta ständigt pågående uppror älskar människan med en evig kärlek. Ingen kan till fullo fatta kärleken i Jesus Kristus. Också den kämpar vi människor ofta emot. Vi vill ersätta den totala fullkomliga utgivande kärleken med allt annat ”skräp”.

Människor, även de som bär det kristna namnet kommer i sin dårskap med ”horribla” teologiska tolkningar. Man talar allt oftare om att göra sin resa och då menas nästan alltid att ta distans till bibelns budskap och till Jesus och apostlarnas förkunnelse.

Gud är helig och hans helighet ändrar inte efter mänskliga rådande uppfattningar. Snarare har han i sin kärlek haft fördragsamhet med det ständigt pågående och accelererande upproret som närmar sig sin slutliga kulmen då antikrist sätter sig i Guds kyrka och påstår sig vara Gud.

När jag i ungdomen studerade hade en avdelning som sitt motto ”Jag vill göra det på mitt sätt”. Det var väl ett modetänkande just då i arbetslivet. Men som motto på himlavägen är det nog dårskap. Vår egen väg leder aldrig till himlen, platsen där Gud regerar.

Dit leder den väg som han i sin kärlek utstakade i sin son Jesus Kristus. När himlavägsvandraren får uppleva något av Guds storhet och i Anden får en försmak av vad som komma skall blir det som sångaren skriver ”det brister i jordiska banden”. Hjärtat är redan i himlen och prisar Gud och Lammet. O Store Gud, tack Gode Gud!