Oj, vad jag blev glad och styrkt i tron ikväll. Det finns mycket att vara tacksam över och vi har en väldig Gud. Till först litet bakgrund.
Jag fick i tisdag en skrivelse av min gode vän. En skrivelse som bar nästan 85 år tillbaka i tiden. Sällan har jag fällt så många tårar som när jag läste den. Jag har flera dagar tänkt skriva, men det har varit för mycket sorg att berätta om. Men nu då jag på ett mycket förunderligt sätt fick en bekräftelse om att Gud bar denna Herrens tjänare genom sorgen måste jag få berätta. Ja Gud är trofast. Det finns kraft i hans väldiga armar och han för sina barn genom lidande till seger.
Skrivelsen handlar om en Herrens tjänare som dog två år efter att jag föddes. En man som prövades hårt. På nyårsdagen 1934 predikade denne Herrens tjänare på ett stormöte.
Medan han var där insjuknade tre av barnen där hemma. Femåringen dog två veckor senare. Treåringen orkade tre månader längre. Stora systers sjukdom utvecklades till lungtuberkolos och hon togs bort från denna jordevandring 6 månader senare, hon blev 17 år gammal.
Skribenten skriver: På nio månader hade barnaskaran minskat från sju till fyra. Men livet måste gå vidare och föräldrarnas tro på den allsmäktige stärktes och gav dem krafter att kämpa vidare för den återstående familjen.
Skrivelsen slutade under krigsåren. Under tio tunga år hade denne man fört 6 barn och sin första fru till gravens vila. Hur kunde han härda ut?
Men nu till det kraftiga och trosstyrkande budskapet jag fick del av ikväll. Jag fick ett brev i min hand. En mor skickar ett brev till sin son som är i militärtjänst. Brevet är skrivet hösten 1951.
Modern berättar att de nu har en predikant i huset. Det var den samme som jag nyss skrivit om. Hon önskade att sonen hade fått vara med om sammankomsterna dagen innan. Det hade predikats med övertygelse och kraft.
Med förundran läste jag brevet. Varifrån kommer en sådan kraft. Ni vet, den kommer från himmelen.
Nu skall jag packa min väska. Jag är kallad till tjänst i helgen, vid möten på den svenska sidan. Helgens tema i Sverige är den yttersta tiden. Den tid som vi nu lever i.
Vad säger då Jesus? När detta börjar ske, räta då på er och lyft era huvuden ty då närmar sig er befrielse.
Har vi som Guds barn något åt frukta. Nej, inte om vi håller fast vid tron på Jesus. Jag avslutar med uppmaningen som gavs i brevet 1951: Kanhända det någon gång ser mörkt ut. Men den som håller ut intill änden, han skall bliva frälst.
Ta emot hälsningen, orden från flydda tider. Det finns kraft i bedjande händer, när Guds barn en suck till allmaktens Gud sänder.
Trofast är han som kallat er, han skall fullborda sitt verk. Gud är god!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar