Uthållighet

I hebreerbrevet uppmanas vi till uthållighet. En uthållighet som vi styrks i då vi har blicken fäst på Jesus. Han som är både trons upphovsman och fullkomnare. Vi uppmanas till kamp mot synden, ja faktiskt till kamp. 

Åter är det Jesus som är förebilden. Vi kämpar inte mot synden i egen kraft utan tillsammans med Jesus som gick en blodig kamp. En kamp som ledde till döden, men även till en härlig och fullkomlig seger.

Igår lyssnade jag till broder Jouko. Han betonade hur viktigt det är att hålla fram både lag och evangelium. Kanske även du lik mig ryggar tillbaka vid de orden. Ja, vi påverkas nog alla av den tid vi lever i. Därför har vi ofta svårt att gå mot strömmen.

Varför skall lag predikas? Alltså Guds tio bud. De visar åt människan att hon är en syndare och att hon därför behöver en frälsare. 

Har du någon avgud som tävlar och konkurrerar med och kväver ditt gudsförhållande?

Helgar jag vilodagen?

Talar jag alltid sanning? 

Älskar jag Herren Gud av hela mitt hjärta och min nästa som mig själv i enlighet med Jesus sammanfattning?

Låt oss gå och sälja allt vi äger. All egenrättfärdighet och självgodhet. Vi bryter dagligen i tankar, ord och gärningar mot Guds vilja. 

Men i mitt inre viskar något: Gud har ju försonat allt.Ingen är ju fullkomlig. Gud är ju kärlek...

Nej, vi vill inte kämpa mot synden. Vi vill inte tro att synden leder till döden. Vi vill använda Jesus som ett plåster som fixar allt och så kommer den goda känslan tillbaka.

Men vår kamp mot synden är då inte blodig. Vi godkänner den i våra liv med hänvisning till att vi är inte bättre. 

"Styrk där kraftlösa händer och vacklande knän" 

Vi får följa Herren Jesus och söka oss allt närmare honom så att Han själv för kampen mot synden i vårt liv. Vi får med honom gå "Helgelsens väg". Då får vi en gång se Gud. Inte av egen förtjänst utan för Jesu skull.

Då vi låter honom gå med oss, före oss och efter oss, ja då han får rena hjärta, håg och sinne inser vi att det kristna livet också handlar om att lägga bort synd och ta emot nåd. Den nåd som inte är endast ett plåster utan Guds fostrande nåd.

Så är det endast ordet tuktan kvar. Det ord som jag så fruktar och själver inför. Men även inför det: Tukta mig Gud, då du se det för gott. Du gör det av kärlek till mig, ditt svaga barn. Din tuktan för mig till Jesus och Han för mig till dig, min Gud.

I mina tankar kommer den här morgonen barndomens bönehus och Görans stämma. "Låt oss fortsätta som syndens avläggare och nådens anammare" Mitt rädda öra hörde oftast endast det första. Det att synden skulle läggas bort. Den egna kraften var så svag och den lilla kroppen skälvde. Men vid evangelie predikan sänkte sig friden. Jag förstod inte det där med att tillägna eller anamma. Inte gör jag det heller alltid i dag.

Men i den lilla gossen verkade Guds Helige Ande vid evangelie predikan. Nåden sänkte sig ned och in i hjärtat. Nåden fostrade och fostrar fram till den dagen då vi är hemma.

Låt Kristi nåd fostra. Du får tillägna dig den. Du får anamma den. Du får ta Jesus med dig och in i hjärtat. 

Tack gode Gud för friden, sabbatsfriden. Tack för barndomens söndagar i barndomens bönehus. Tack för att Guds ord som är kraftigt och verksamt ännu ljuder där.

Välsignad söndag, en välsignad vilodag hos och med Jesus frälsaren!