Jag köpte en bok på sommarmötet. En andaktsbok av Martin Luther. Betraktelserna hänför sig till kyrkoårets texter för året. Dagens betraktelse återkommer jag till vid tillfälle.
Gårdagens missade jag faktiskt. Den är från 1. Petrusbrevets 4 kapitel, vers 8. Den är faktiskt en vers som jag gått och funderat på. Jag har inte kunnat förstå dess betydelse.
"Kärleken överskyler en myckenhet av synder"
Luther lyfter fram följande: Man skall söka sin nästa som ett förlorat får, övertäcka det som är honom till skam med hedrande, så att vår fromhet må skyla över hans synd.
Men, man nagelfar varandra i hårda ord, för att därmed bevisa hur varmt man nitälskar mot synden.
Därför ni kvinnor och män, när ni kommer tillsammans så nagelfar inte andra människor. Överskyl andras fel och skam och slå inte sår som ni inte kan hela.
Kommer du på andra med synd i deras kammare, så bred manteln över dem och stäng så dörren till.
Ty så vill du att man skulle göra gentemot dig.
Så gör även Kristus, som tiger stilla och överskyler våra synder. Han skulle kunna utskämma oss och trampa ner oss, men han gör det inte. Så måste ni också göra här.
En ren jungfru måste sätta sin brudkrans på en sköka. En from kvinna sin brudslöja på en äktenskapsbryterska.
Vi må låta allt vad vi har och förmår vara en klädnad, varmed vi överskyler synderna.
Ty varje man måste finna igen sitt får och varje kvinna sin silverpenning.
Alla våra gåvor måste skiftas ut åt andra.
- - - - -
Inför dessa ord blir man tyst. Blicken vänds mot marken. Sakta lyfts den upp och vänds mot Jesu sargade kropp och till sist upp mot hans ansikte som strålar av kärlek.
Det var mina synder som slog honom blodig. Hans mantel sölades i blod och täckte över min skuld.
Låt oss komma ihåg den manteln. Manteln som övertäcker världens synder.
När Kristi sol lyser över smutsen blir allt skinande vitt.
Gläd dig du kristen, Gläd dig du Kristi brud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar